I år gröpte vi ur en pumpa för första gången. En liten gullig en vars innanmäte Leon girigt gav sig på med kniven. Efter bara ett skärsår stod den gapande tom på köksbordet. Ett litet värmeljus senare log den sådär läskigt mot oss i det annalkande nattmörkret på balkongen.
(Nu står den inne bredvid teven igen för att Leon ville inte lämna den ensam i natten.)
Samtidigt är ugnen inne på sin femte timme av 125 gradig värme. Nu är det nämligen dags att ta ännu en steg mot hipster och koka pulled pork. Dofterna som smiter ut genom luckan är rätt fantastiska och om bara en timme till blir det dags att riva i sär grisen.
Sista och finala steget mot hipster blir det tyvärr inget av med. Att odla ett sådant där stiligt Unabomber-skägg har jag tyvärr inte i generna. Stråna som kommer ut liknar snarare det som tidigare satt på den ekologiska Krav-grisen. Och det rakades noga av redan innan den plastades in och bars till affären.
Blir till att sätta upp något sånt här på julklappslistan istället.
Något senare…
Nämligen drygt 2 timmar. Nu är grisen i min mage. Jisses, vad det blidde gott. Föll isär gjorde den när jag lyfte den ur grytan. Kniven fick ligga helt overksam på skärbrädet.
Petade isär bitarna bara med en gaffel. Note to self: skär köttet på längden nästa gång så blir det ännu trådigare och fint.
Sen tillbaka ned i grytan och gona ihop sig med den något nedkokade såsen. Löken ligger mjukt glaserad runt trådigheten, lite likt en druckens blickar på återståendet av vinet, när det finns något.
Härligheten skåpades upp på stora runda bröd med lite skuren avacado och en försiktig tomatsallad med vinäger och rå lök.
Det upphällda rödvinet fick stå vid sidan om eftersom den första sippen satte hela tungan i brand.
Grisen kokade nämligen med Göstas chili, och det är fart i Göstas chilis.