Äntligen har jag kommit på mitt lösenord igen! C började att hota med att döpa om hela bloggen så nu var det i sista andetaget. Få se när de andra t:en hittar sina…
Lite disparata tankar i rad; först en tillbakablick på hur det egentligen är att bestiga Hälsinglands högsta berg (vars topp sjukt nog ligger i Härjedalen): Garpkölen. Utrustade med topografiskt korrekt karta, kompass, höjdmätare och en stadig svensk flagga förde far oss ut i terrängen. Skogsbilvägar avlöstes av getstigar och älgupptrampade leder till dess vi hamnade nästan exakt här.
Smällvärmen gav oss tyngre steg än vanligt men till sist hävde vi oss de få hundra metrarna uppför en kalhuggen backe och kunde vila ögonen på de omgivande knölarna. Allt var värt resan, myggbetter och bromsanfallen. Att få resa flaggan där ingen rest den tidigare och i fortsättningen inte behöva flacka med blicken när Garpkölen kommer på tal; det är själsbelönande.
Här är en bildserie över uppfärd och topphärskande.
Och de heroinstinna hästarna? Tja det skulle kanske vara Patrik Sjöberg med Sven Nylander o gänget. Eller snarare den känsla jag har i bröstet nu efter att äntligen ha fått lite hostmedicin efter två veckors stötandning. Efedrin rules!
”Den som själv har nåt att dölja ropar på förstärkt polis”. Visdomsord från Nationalteatern (Bängen trålar). Känn på den, Sven.