Gonatt gubbe

Vaknar mitt i en dröm. I drömmen står jag i farfars farstu, det är dagen för hans begravning. Där finns en minnesbok, tung med hårda mörka pärmar. Jag lyfter upp den och öppnar den allra sista sidan.

Där har någon redan klistrat in korten med de sista hälsningarna. De som fästs vid blommorna vid den nygrävda graven, ges eller skickas till de efterlevande. Kvarlämnande. Fortfarande levande. Men där budskapen ändå är till den som dött, skrivna som om den döde fortfarande kunde läsa orden. Välönskningarna, avskeden.

Kortet som faller upp är från en släkting, S, en generation och ett par släktled bort. Det är rött, mörkt och glansigt och insidan fylld med täta rader handskriven text. När jag läser orden så hör jag S röst i mitt inre – förvånande eftersom det troligen är tjugo år sedan jag träffade honom senast.

Hälsningen på kortet kan inte få stanna där i boken i drömmen. Så jag skriver av den här nedan.

”Gonatt gubbe.

Nu har vi sjungit psalmerna och lyssnat till versen du valde, den där med de där långa tunga raderna. Nej, jag tyckte inte den passade dig. Du var varken tungsint eller långsint. Du var aldrig arbetsam att läsa eller svårforcerad och långsam.

Du var syrerik och smittande glädje.

Du var omtänksam och intresserad.

Du var nyfiken och förlåtande.

Du var varma händer och en knotig omfamning.

Du var sällan handfallen, så gott som alltid på väg. Ett ärende, ett projekt, en uppgift att utföra. Eller lika ofta någon att hälsa på.

Du blundade aldrig, såg oss alla. Bekräftade och gav oss tid.

Sen hände det att även du mörknade. Att de där skarpa svarta skären och kalldimman över vattnet svävade in för nära. Att själen drog ihop sig till en öm och ihållande värk.

Stunder då det endast fanns tomma dagar på rad, vita konturlösa nätter och timmar vars innehåll gått förlorat i förtid. Mjölkvita stunder av stor sorg.

Jag hoppas att vi ibland kunde möta dig där. Kliva in över gränsen och vara dina varma händer, i dina händer. Dela din sorg som du delade vår. Ge dig av våra tårar som du gav oss dina att blanda upp med våra egna.

Att möta dig var glädje, att bära dig vidare i våra liv är en lätt uppgift. Att lämna dig, att säga farväl är desto svårare. Därför säger vi det inte – inget adjö eller ens ett hejdå.

Vi hejdar vårt avsked och tar istället din hand, håller den hårt, och ger oss vidare, på väg. Med dig i näven kan inget ont hända oss, det har du sett till.

Den enda vi inte kan hejda är tårarna. De strömmar och kommer att fortsätta göra det under resten av resan. Men det gör inget, inget alls. Även dem bär vi och visar fram som de gnistrande glimmande delar av oss själva som är ditt arv.

Gonatt gubbe. Sov gott nu.”

That reminds me – two heads are better than one

Midsommarafton i dag. Arbetar inte det minsta. Annat än på balkongbrännan och en försiktig uttorkning i den dundrande heta solen.

Måste hålla med mannen som cyklade upp till kiosken vid Farsta strandbad igår för en glass iförd snusnäsduk på huvudet: så här varm midsommar har vi inte haft på etthundra år. Kioskägaren själv iförd munskydd skakade på huvudet bakom sin nya plastskärm. Hon hörde inte ett ord han sa.

De förde ett sådant där samtal där ingen av dem lyssnar till vad den andre säger. Men där båda två har en hel del att berätta. Så det kan pågå en stund. Och det var tydligt att dessa båda hade dansat denna dansen tidigare. På något vis rätt vilsamt att se.

Färskpotatisen står på spisen. Gick på affärn i pensionärstid i morse. Rullade hem min dramaten full av godsaker. Falsk löjromspizza står på meny, en midsommarklassiker. Egen deg naturligtvis. Perfekt dag att brassa pizza också, med luften i lägenheten redan skimrande av hettan.

Men potatisen ska serveras som sen lunch med ett generöst berg av matjes. Smält smör och gräslök. Måhända ett iskallt glas vitt.

Läser om HBOs nyinspelning av Perry Mason. Och funderar lite kring den åttiotalsinspelning som jag knarkade en gång. Så dyker in i Wikipedias mjuka men bottenlösa famn. Får lära mig att Raymond Burr spelat Mason sedan 1950-talet(!). Och att han trots tiden levde som öppet (men ändå dolt) homosexuell. Och var en storslagen mytoman som gärna uppfann en ny barndom för varje nyfiken journalist.

Samt spelade den iskalle Lars Thorwald i Alfred Hitchcocks Fönstret mot gården där James Stewart gör en klassisk James Stewart-roll. En styckmördarfilm jag minns med stor värme.

Nu har findukats till midsommarlunch på gården av de goda grannarna. Dags att göra detsamma på balkongen. Red Dirt Girl av Emmylou får ta Håkans bön Snälla släck inte ljusen i hand och dansa tillsammans runt den klädda stången.

Vi seglar vidare i den dallrande sommarnatten. Glad midsommar!

PS: I Fortnites nysläppta säsong 13 kan man customiza sina egna umbrellas. Det ni peeps!

”Take me to church”

Skärtorsdag. Påsksolen steker fast mig på balkongen. Alldeles underbart.

Skickade precis veckans sista text för publicering. Släcker mejlen och klickar upp DN för att läsa dagens vinkel på tiden.

Jag kan inte låta bli att läsa Ulf Lundells rapport från vardagslivet på Österlen. Sädesärlan har landat och Ulf river runt i trädgården. Både den inre och den yttre. Även om det inte leder till någon större förändring. Tingens natur och hela den visan.

Så i slutet av texten så får jag något mycket oväntat: ett musiktips. Lundell skriver om Sinead O’Connors skiva från 2014. Bra titel: Im not bossy, Im the boss.
Nu kan jag inte ta Lundell riktigt i den vitt spretande handen om att plattan är den enda som berört mig på senare år. Men den har ju flera bra låtar.

”Take me to church” är en riktig pärla. ”Where have you been” en annan. ”Streetcars” också.

Så skönt att få lite fler av mina åsikter om tingens natur upprivna. Nu måste jag nog till och med lyssna på Dylans nya epos. Kanske går så långt att jag slår upp Lundells Vardagar i påsk.

Ha en skön påsk.