Inte riktigt här

Nej, men vet du, ibland finns det en enda sak: fredag, en öl, lasagnen som brinner i ugnen, p3 svea, vännerna som bara ringde, iprenen som tar bort skallvärken, strykningen av gardinerna, kärlekens varma ryggnärhet, nästa öl, arbetsveckan totala slut, helglukten – jag svär! det känns på highvalley som ett stråk av söt iver, och sen en blank ruta där man får skriva vad som helst man bara vill.

Bara en enda sak som sagt.

Läser en samling berättelser på kvällarna. Som aldrig skulle ha blivit bok, utan bara fria fantasier i nära sällskap, över en bit och ett glas. Men nu har det blivit bok, också. Och jag snöar så in på berättelserna och berättandet. Och ser dem överallt: på tuben mellan dörröppning – dörrstängning. Vid lunchmenyskylten i Kista galleria, över disken på en av mina pressbyråer, där hon som säljer gör det med luren i örat, ljusår därifrån och tungt engagerad där, i kön på bageriet dit jag går in för att kapa åt mig en apelsinbulle, hamnar strax bakom ett äldre pars veckovisa inköp (”det går visst att äta gammalt bröd”). På tunnelbanan igen, där han som precis ramlade över mig, startar upp ett intensivt samtal med sin kompis om sin förlorade syster, med halvslutna ögon, långsamt nedsegnande över tjejen bredvid.

Ju kortare desto mer ljuvliga. Mötet med grannen på morgonen. Som plötsligt viker runt hörnet och ska jag lyckas fånga blicken idag, så att mitt alldeles för höga hej, inte ramlar osvarat till marken. Sekunder. Ingressen jag skriver på jobbet, vars betydelse plötsligt sätter sig, när jag sätter dit ett kommatecken.

Och ögonblicket då doften av dragonen är tung nog att nå fram till näsan, lasagnen kommer ur ut ugnen fräsande och spottande, för att sättas till ro en stund.

Det är ett under att jag tar mig till jobbet på dagarna. Och en lisa att nästan inte göra det.