Idag åker jag in lite senare med tunnelbanan. Mitt över gången delar R och T ett fyrsäte. Det är omöjligt att inte lyssna på vad de säger:
R studsar stissigt på sätet samtidigt som han river igenom ficka efter ficka på den tjocka dunjackan. Kastar hela tiden skrämda blickar omkring sig. T sitter uppslukad av sin nya Nokia.
”Du, jag kan göra allt med den här, va. Allt.”
”Öh.”
R hakar på sig ett par enorma solglasögon, lutar sig tillbaka och verkar komma till ro. Slutar dock inte att kika över gången på mig. Varje gång vi får ögonkontakt studsar han till på sätet. Och jag kan inte låta bli att titta tillbaka.
”Du, det är nån som vill bli vän med mig.”, säger T.
”Va. Jaha.”
”Ja, i telefonen.”
R nickar och fortsätter:
”Jaha. Ja. Nej. Du, jag drar mig ur nu. ”
”Va. Drar du dig ur.”
”Ja. Det är inte värt det.”
T:s ögon är små och stickande. När han talar är det med en entonig stämma där frågorna saknar frågetecken.
”Är det inte värt det.”
”Nä, det går inte. Visst, jag vill ju ha en unge till och så, men det går inte.”
”Går det inte. Är du inte kär i henne då.”
”Jojojo.” R studsar igen i sätet. ”Visst, kär och så. Men jag vet hur det blir. Hon kommer att dra och dumpa ungen hos mig. Precis som med förra.”
”Blir det.”
”Så blir det.”
”Ibland drar hon bara. I två veckor utan att ringa. Sen dyker hon upp igen utan att berätta var hon varit. Så nu dumpar jag henne.”
”Dumpa henne. Rakt av. Det blir inte bra. Det vet både du och jag. Både du och jag.”
”Ja. Nej. Nu drar jag mig tillbaka.”
”Det blir inte bra. Det vet både du och jag.”
Så påminner R om att T ska ringa någon.
”Här ring nu, ta min telefon. Ring! Jag ringer.”
”…”
”Hallå. Det är R. Ja. Hur många ville du ha nu. Nej, det vet jag inte, förresten, förresten han sitter här, du kan prata direkt med honom.” Räcker över telefonen.
”Hallå. Ja, jag har flera. Hur många vill du ha. Ja, jag vet inte kanske 150 styck. Tar du två så får du dem för 300. Eller tre för… för fyrahundrafemti. ”
”Säg att de kostar 650 annars.” R fnissar och flaxar med jackan.
”Jaha, för ett lakan. Nä, jag vet inte. Hur mycket vill du betala. En femhundring. Jamen då säger vi en femhundring då. ”
”Säg att jag vill prata sen – säga att jag ska prata sen.”
”R vill nåt. Men det är väl bäst du tar mitt nummer.”
”Säg att jag ska prata!”
”Eller va. Men ta mitt nummer. 07X XX XX XX. T. Nu vill R säga nåt. Men ring mig direkt.” T ger tillbaka telefonen.
”Hallå. Ja. Du, i morgon. När du kommer, kan du ta med dig ett par gröna, ja bara några stycken, två. Två typ, blir bra. Ja. Ses.”
När tåget når Globen river R upp T ur sätet.
”Men nu är vi fan här!”
Han skjuter ut T genom de öppna dörrarna. Men vänder själv tvärt halvvägs igenom. Häver sig över mig där jag sitter. Och väser mig i ansiktet:
”Jag VET att du är snut. Du kan dra åt helvete!”
Sen slänger han sig ut genom det ilsket pipande dörrparet. Tåget åker vidare och jag ser hur R kommer ikapp T på väg mot rulltrapporna.