Wow, nästan ett helt år sedan jag skrev här. Kan det månne vara ett rekord?
I dag blir det blinier till middag. De där små boveteplättarna som gillar sällskapet av rom (fisk), hackad lök och creme fraiche (eller gräddfil). Vi råkade på dessa gynnare på båten till Tallin. En utmärkt ryskmärkt restaurang med en fin meny och en ännu finfinare kypare som på eget initiativ kom traskande med den frånvarande vodkan till råbiffen. Sånt himmelrike.
Så en liten historia.
”– Behöver du någon hjälp?
Jag såg henne i ögonvrån när jag klev fram mot barnhyllan. Visst måste det vara så att personal på apotek drillas särskilt i den frågan? Så jag vrider på huvudet och nickar.
– Ja. Jag ska ha nässprej till ett barn. En femåring.
– Då har vi de här, säger hon och måttar med handen. Men får ta till även den andra när hon ser hur den första inte riktigt räcker till.
På den välbelysta hyllan står förpackning intill förpackning, varumärke vid varumärke, av nässprejar till barn. Det liksom surrar till i luften framför mina av ålder läsoförmögna ögon. Som om en puff av plötslig dimma materialiseras framför hyllan och skymmer metern av färgglada små lådor.
Blicken irrar i sitt sökande efter igenkänning eller bara en text som går att läsa och att kanske jämföra med en annan. Eller varför inte ett betyg: två stjärnor för den ena, fyra till den andra.
Kanske små, små kommentarer av tidigare konsumenter: ”Näe den här kändes bra i början men sen…” ”Luktar pyton – undvik…” ”Mitt bästa köp vad gäller nässprej…”
Men inget liknande finns att finna. I stället suckar jag djupt och vrider trött huvudet mot expediten.
Hon ser mig lite skyldig rätt i ögonen och får något uppgivet över axlarna.
– Näe, men. Hörru. Den här hade jag tagit, den är billigast just nu.
Och överflödssamhället sprutar över oss som hårda hagelskurar från himlen, lyser upp den lilla lokalen med illvita blixtar och får plastmattan att böldlikt bubbla under våra fötter.
Så betalar jag och går hem.”