Omfamnas i tvättstugan

Efter att ha pussat sonen adjö och sett honom försvinna in i ett lågmält klassrum så tar jag vägen förbi den gemensamma tvättstugan. Dags att boka veckans tvättid.

Tvättstugan har två bokningbara rum med två maskiner vardera. Båda i botten av vårt närmaste åttavåningshus. Husen dit brandkåren rycker ut vid minsta misstanke om brand eftersom utrymningsvägarna verkar så snålt tilltagna. När jag låser upp dörren till det innersta av markplanet så slår det alltid emot mig en blandad doft av källare och essensen av alla tvätt- och sköljmedel som vi och våra grannar använder.

Men inte i dag.

I dag går jag in i en vägg av rakvatten. Som tränger bort alla andra tankar så där som bara plötsliga dofter kan göra. Vilken av dagens arbetsuppgifter jag än gick och malde runt så försvann den som en blå liten rök.

I stället för den dåligt upplysta källargången får jag en bild av något varmt och mjukt i en djup mörkblå färg. Lite likt att dyka in i en väldig människas stora famn för en bamsekram.

Doften är naturligtvis densamma som något av de alla rakvatten som passerar genom min pappas händer. Och alltid lika generöst klappas in på välrakade kinder och hals. För att därefter dröja sig kvar i varenda millimeter av det lilla badrummet.

En doft jag bar med mig till skolan varje dag och som dök upp varje gång det var dags för något extraordinärt i vardagen. Som ett besök i centralorten, en julfest på skolan, sommarsemester i Stockholm eller en begravning.

Alla de tillfällen vi gjorde saker tillsammans.

Nu står jag i en dåligt upplyst källarkorridor och saknar min pappas kramar. Men inte på ett ensamt, olyckligt vis utan med värme. Återigen uppfylld av den där pirrande förväntan och känsla av tillsammans som ofta följde av ett bad i min pappas rakvatten.

Så jag bokar min tid. Torsdag klockan 16 till 19. Och vänder tillbaka ut bland höstlöven befriad från malande tankar. I dag blir en bra dag.