Liket lever.

Sanna mina ord: nu väcker vi detta liket igen. Eller gör ett försök i vilket fall.

Snart ett år har passerat sedan magarna samlades kring ringledaren Persson en fredag i mars. Och nu är det dags igen. Bara det måste ju vara ett järtecken. Biljetterna är bokade, förväntan trissas långsamt upp, funderingarna kring vilken skjorta som ska väljas har satts igång. (Ett skämt naturligvis, den storrutiga skälver redan i garderoben.)

Gubbetiden inträdde annars på allvar denna julen. Med senaste Springsteenboxen under granen, på lappen mitt namn, insåg jag med skoningslös säkerhet att tiden tagit mig hela vägen hit. En stor gåva naturligvis. Snart, mycket snart, så är det tillåtet att släppa taget totalt och bli en figur värdig Per Oscar Heinrich Oscarsson. (Är jag redan där så bryt den sanningen försiktigt för mig är du snäll.)

Boxen bjöd på en stadig ström bilder från en tid som flytt men som också ständigt upprepas. Det enda jag saknade var ett tjockt texthäfte. Men tydligen ska det finnas en sådan bok därute, utgiven för dröset år sen, nu vilande på besjälade bokhyllor i aktningsvärda antikvariat. Den får bli födelsedagspresenten till mig själv när sommaren kommer.

Den största frågan boxen bjöd på var varför han inte nöjde sig. Nöjde sig med det (så gott som) fullödiga album som den första version av The River ju faktiskt är. Förutom, och här för mig ett stort förutom, versionen av You can Look (But You Better Not Touch).

Utan drog tillbaka albumet för att ägna ytterligare ett år till att safta på tills det blev en dubbel-lp. Visserligen med den äran men.

Den stora gåvan av boxen blev Stolen car, naturligtvis på samma originalplatta. Där en stor del av hans övriga utgivningen som finns inbäddad. I ljudet, i texterna, i anslaget, i omedelbarheten.

Sen inser jag att det i originalutåvan (som aldrig utgavs) fattas något som idag är min vänstra hjärtkammare. Som är anledningen till att välta sig ur sängen även de mörkaste mest kladdiga, regnvåta vinterdagar i detta mellansvenska klimat. Som är det bränsle som föder mina allra vildaste drömmar; som är anledningen till mornarna då jag sjunger högt, och föder insikten om att det enda jag verkligen måste göra är att skratta.

Drive all night.

Så slår vi ihop säcken denna gång med en storhet tillsammans med en annan och insikten om allas vår allt för tydliga dödlighet:

Kick it.