Mårten Trogen gjorde det: den nio mil långa Vasaloppsresan helt på egen hand, med knappt sju träningsmil i benen.
Håll utkik ovan, cirka fem sekunder in i klippet, efter en lite vinglig kille i andra spåret från vänster, som segervisst sträcker upp sina händer i luften.
Starten, Sälen 08.00
Hur tänker en människa som frivilligt ställer sig där i morgonmörkret, jämte 15 799 andra. På en till synes oändlig kö. För en resa som med största sannolighet kommer att sluta i samma mörker. Minst tio timmar senare, men troligen ytterligare några timmar .
Hemma bänkade vi oss i soffan. Med nybakad tårta och tre skärmar igång för att följa loppet så maxat som möjligt. Leon undrade lite när frukosten var gräddtårta: är det en speciell dag idag? Jo, det är en speciell dag idag.
Men, hur tänker en människa?
När bevakningsplinget skvallrat om att han anlänt Smågan, som är det första stoppet av sju, så försöker jag ringa upp honom. Nog visste vi att det skulle ta ovanligt lång tid den första sträckan på grund av alla köer men nervositeten gjorde tiden olidligt lång.
Men inget svar på grund av obefintlig täckning. Kommer det att vara så längs hela sträckan?
Så 11.30 ringer telefonen. Ett efterlängtad namn på displayen ger rapport efter kort stopp i Mångsbodarna. Puh.
Och han låter ju pigg. Snabb i skallen frustar han vidare medan vi snackar en stund. Spåren är obefintliga, rapporterar han. Och köerna i första backen var precis så galna som man hört de ska vara.
Skidstavarna bröts som stickor och folk föll som Krugers imperium. Han fixade det genom att hålla sina egna stavar tätt, tätt intill kroppen, sa han.
Efter Mångsbodarna väntar en ökänd stigning på väg mot Risberg. Så sa de på teven, men det sa inte jag på telefon.
Hemma i soffan följde vi årets damtvåa närmast springa förbi motionsmännen i de backarna. Men tänkte på slitet som låg framför brorsan.
12.44 plingade det igen – han hade nått Risberg! Höll mig i tre minuter tills 12.47 då jag jag upp igen. Hur hade det gått?
Vi pratade sju minuter, under det att han molåt och sen fortsatte vidare. Fortfarande vid gott mod.
Men nog var det en ensam resa.
Att ta upp tråden i spåret ligger inte för åkarna, menade han. Moltysta gnetar de på, mil läggs till mil, staktag till staktag.
Så alla samtal var välkomna, menade han, och jag peppade mor och syster att ringa upp.
Strax innan Evertsberg inser vi där hemma att han ligger nära SVT:s Rickard Olsson som gör loppet med en livekamera. Undrar om de setts?
Att titta på Olssons småputtriga snickesnack i spåret är rent beroendeframkallande. Och verkade rätt peppande på de han pratade med.
Evertsberg är typ halvvägs. Efter Evertsberg väntar fem kilometer utförsbackar, sa de på teven, och det sa jag på telefon.
Halvvägs, Evertsberg 14.25
I Evertsberg hade han tänkt låta se över vallan. Men lät bli, spårlösheten gjorde att det troligen inte var någon idé. Sen ville han vidare, det hördes.
Och efter Evertsberg fick han en oväntad fart. Peppad av familjen och insikten om hur långt han hunnit. Något som också skulle behövas, visade det sig.
Vasaloppsappen varnade nämligen för att tiden började ta slut. Appen beräknade hans ankomst till nästa anhalt, Oxberg, bara två minuter innan de skulle dra repet.
Repet betyder hemresa med buss, oavsett vad du själv tycker. Slut på loppet och skidorna på axeln, stavarna med.
Hans ankomst till Oxberg beräknades till 16.28. Repet skulle dras 16.30.
Två ynka minuter.
När det plingade till i appen igen 16.01 så trodde vi knappt det var sant. Han hade ökat genomsnittfarten rejält, appen höll inte längre jämna steg.
I Hökberg mötte familjen upp igen. Och visst sitter stålblicken där igen.
Men ännu fanns fler hinder väntande på väg mot målet. Och ett oväntat möte i spåret. En rafflande fortsättning i ett kommande inlägg…