Killen med gulaste Skammössan spelar Maggio högt på telefonen i sin hand. Inga lurar runt halsen. På ena foten en blå sneaker, på den andra en värmande vinterkänga i försommarvärmen. Gungar i takt med
17 år i staden
Där jag växte upp och så
Märker du hur fort det går?
Så slår han tvärt ut med armarna och kvinnan som klär sig som en tant mittemot hajar hönslikt till.
Men killen bara gungar vidare och i andra handen två pennor och en urdrucken kaffemugg.
Och jag var 17 år ville inte va den
Som blev kvar
Jag kan inget annat än att gunga med trots de klippande blickar som kastas på killen, dolda men tydliga för att synas.
Så rycker han sig ur sätet och rusar ut vid Gullmarsplan. Stannar bara upp en halv sekund för att förvånat möta min gungande blick. Ser ut som han ska säga nåt men dörrarna ska stängas … där går han ut på perrongen.
Kvar i draget sitter jag och gungar vidare hela vägen till nästa station.
Fint att se att din blogg och dina ord lever!
Tack Anders!