Ser en kortfilm om en man i Japan som sedan tio år tillbaka målat tavlor med Excel. Ett självklart klickbejt, men samtidigt oemotståndligt.
Tatsou drömde om att börja måla när han gick i pension. Men väl där så var färgen för dyr och blandandet för tradigt. Så han bestämde sig för att använda sin dator istället.
Sen gav han sig själv tio år innan han skulle visa resultatet för någon.
Nu är det dags. Och bilderna är prydligt dekorativa. Och väldigt många. Han har funnit sätt att använda kalkylprogrammet som är både kluriga och oväntade. Själv verkar han mycket stolt när han håller upp de inramade bilderna för kameran. Äntligen får han motbevisa dem som sagt att han lagt sin tid på meningslösheter.
Men nu är det inte tio år sedan som han började att måla. Inte längre. Det är inte tio år sedan han gick i välförtjänt pension. Året 2025 är inte året för premiärvisningen.
Det år han började med sin pensionssyssla var 2000, vilket borde betyda att premiären jag deltar i är femton år gammal.
Tatsou har fastnat i återberättandet av hans egensinniga prestation. Väl förpackad som fyra minuters förströelse guppar han vidare på vågorna av vårt planlösa nätsurfande. Lyfts gång på gång upp ur djupet av lika kluriga programslingor som han själv utnyttjade. Lika mycket rundgång som en sorts odödlighet.
Sänd en tanke till Tatsou. Ett välvilligt erkännande. Och kanske en önskan om att vila i frid.