Någon rad, var dag. Låter lite som en vitaminkur.
Rör i risotton. Alldeles uppfylld av hemresans lektyr: Helene Hanff, Brev till en bokhandel. En bok som dock omöjligen kan läsas gående. Måste sitta ned, helst lite varmt, när jag ivrigt följer brevväxlingens mysterium. En bokälskare skriver till en bokhandel. Hon från Amerika, segerfyllt efter ett andra världskrig, till honom, bokhandlaren, i ett London som lever i ransonering. I brevet beställs böcker hon redan har läst (dock inte jag), men bara bland annat. Där lever även så mycket mer och i en annan takt än vår.
Tänker jag i glasburskuren på Gullmarsplansperrongen. Medan mina medresenärer springer ikapp varandra, rulltrapporna och tågen. Eller bara passerar högt talande i mobiltelefonerna. En man med en seglarkeps, blå med liten tunn replik rem, passerar. Långrockad. Bakom honom en ung kille i tjock, hög pälsmössa. I dunjackan.
Redan på sidan 30 får jag en tydlig klump i halsen, igen på sidan 48. Hon skickar dem matpaketen, som manna från himlen, trots att det är konserverad tunga. Även om jag aldrig ätit konserverad tunga. Och det är tacksamheten som sätter dit mig. Varenda gång.
Vad det blir med risotton? Getosten i grova bitar, den lagom frästa fänkålen och kärleken.
MMm den där ska jag läsa. Tack för tipset.