Mitt i morgonbestyren lyssnar jag med ett öra på nyheterna från BBC. Spanska arkeologer har funnit ett 43 000 år gammalt mänskligt fingeravtryck i en grotta. Troligen har det lämnats av en neandertalmänniska, denna systerart till oss homo sapiens.
Spåren efter neandertalarna tar slut för ungefär 40 000 år sedan. Bland de troligare anledningarna till försvinnandet nämns konkurrensen från homo sapiens och en genetisk inavel som kom från att de levde i små isolerade grupper. De sista europeiska lämningarna från neandertalmänniskan finns på den Iberiska halvön.
Jag letar upp forskningsartikeln som nyhetsinslaget baserar sig på, och läser även några andra artiklar som berättar om upptäckten av avtrycket.
Utgrävningen är gjord ungefär i mitten av dagens Spanien. I en klippig dalgång har arkeologerna arbetat i perioder från år 2014. Här har de funnit många spår från neandertalmänniskor men inga alls från de evolutionära kusinerna homo sapiens.
I forskningsartikeln benämns den Iberiska halvön som en av de sista tillflyktsorterna för neandertalmänniskorna.
En tillflyktsort.
När BBC-reportern beskriver fyndplatsen som en grotta så stämmer inte riktigt de mörka bilderna det väcker hos mig. Forskarnas foton visar snarare en utstickande klipphylla i bergväggen. Öppningen är stor men utrymmet under hyllan också grottlikt djupt. Ett öppet klippskydd eller, mer bildligt uttryckt: en klipphamn för trötta fötter.
I Tove Janssons Kometen kommer finns något liknande: Sniffs grotta dit hela muminfamiljen beger sig när det står klart att den förödande kometen verkligen kommer att slå ned. Kometen som hotar med att utplåna allt och alla. Obönhörligt.
Jovisst, sa Sniff och kände sig lite gladare. Jag tog reda på alltsammans åt er. Och ni kan få gömma er i min grotta när kometen kommer! Ur muminbloggen
Muminfamiljen tar med sig viktiga förnödenheter – som kaffe! – till grottan, men även viktiga personliga föremål som böcker och naturligtvis ett munspel.
Till klipphamnen i Spanien, som fått namnet San Lázaro, har någon valt att ta med sig en sten.
Stenen som bär fingeravtrycket är inte vilken gråsten som helst – i formen liknar den ett ansikte. Och fingeravtrycket finns dolt i en röd prick som verkar markera nästippen i ansiktet. Detta gör fyndet till något unikt eftersom det är ett konstföremål av en neandertalmänniska.
I intervjuerna som följer på forskningsartikeln lyfter forskarna bland annat våra mycket levande fördomar om de utdöda neandertalarna. Sitt grovhuggna utseende till trots hade de troligen ett lika levande inre liv som vi.
Förmodligen kunde även de väva samma föreställningar om sin omvärld, drömma samman liknande fantasivärldar, och även ge dem liv och tolkning i form av konst.
Fyndet följs av grundliga undersökningarna av stenen för att förstå varför den bär formen av ett mänskligt ansikte. Har någon slipad stenhuggare mejslat fram formerna eller är det helt enkelt en slump? Och den röda pricken, sitter den där den gör för att kunna tolkas som själva nästippen?
Tekniken forskarna har till buds är den allra senaste. Nya röntgenmetoder och skanningstekniker kan avslöja material och påverkan ned på atomnivå.
Ansiktsformen verkar faktiskt ha uppstått av en slump. En analys av pricken visar att den består av det röda jordpigmentet ockra. Dessutom går färgen inte att hitta någon annanstans i grottan. Så stenen har fått följa med någon in, buren som en kär ägodel som ska sparas.
För att gå på djupet med av fingeravtryckets vågformer vänder sig forskarna till den spanska kriminalpolisen. De ställer upp med än mer avancerad teknik och metoder för att fördjupa sökandet efter mänskliga spår.
Det är fullt möjligt att läsa hela forskningsartikeln som ett nördigare avsnitt av en kriminalserie.
Resultatet blir en tydlig bild av delarna av ett fingeravtryck, ett bomärke i rödockra 43 000 år gammalt. Satt på plats för att komplettera bilden av människan i stenen. Och med en god portion humor – varför inte som den första clownnäsan?
Det är en clown som granskande ser på oss från sin position 43 000 år tillbaka i tiden. Vid min svans!
För neandertalmänniskan slutar historien inte lika väl som för muminfamiljen. När natten är över vaknar familjen i grottan, havet återvänder till strandkanten, och de ger sig tillbaka hem till Mumindalen.
