Omfamnas i tvättstugan

Efter att ha pussat sonen adjö och sett honom försvinna in i ett lågmält klassrum så tar jag vägen förbi den gemensamma tvättstugan. Dags att boka veckans tvättid.

Tvättstugan har två bokningbara rum med två maskiner vardera. Båda i botten av vårt närmaste åttavåningshus. Husen dit brandkåren rycker ut vid minsta misstanke om brand eftersom utrymningsvägarna verkar så snålt tilltagna. När jag låser upp dörren till det innersta av markplanet så slår det alltid emot mig en blandad doft av källare och essensen av alla tvätt- och sköljmedel som vi och våra grannar använder.

Men inte i dag.

I dag går jag in i en vägg av rakvatten. Som tränger bort alla andra tankar så där som bara plötsliga dofter kan göra. Vilken av dagens arbetsuppgifter jag än gick och malde runt så försvann den som en blå liten rök.

I stället för den dåligt upplysta källargången får jag en bild av något varmt och mjukt i en djup mörkblå färg. Lite likt att dyka in i en väldig människas stora famn för en bamsekram.

Doften är naturligtvis densamma som något av de alla rakvatten som passerar genom min pappas händer. Och alltid lika generöst klappas in på välrakade kinder och hals. För att därefter dröja sig kvar i varenda millimeter av det lilla badrummet.

En doft jag bar med mig till skolan varje dag och som dök upp varje gång det var dags för något extraordinärt i vardagen. Som ett besök i centralorten, en julfest på skolan, sommarsemester i Stockholm eller en begravning.

Alla de tillfällen vi gjorde saker tillsammans.

Nu står jag i en dåligt upplyst källarkorridor och saknar min pappas kramar. Men inte på ett ensamt, olyckligt vis utan med värme. Återigen uppfylld av den där pirrande förväntan och känsla av tillsammans som ofta följde av ett bad i min pappas rakvatten.

Så jag bokar min tid. Torsdag klockan 16 till 19. Och vänder tillbaka ut bland höstlöven befriad från malande tankar. I dag blir en bra dag.

Gungar vidare till nästa station

Killen med gulaste Skammössan spelar Maggio högt på telefonen i sin hand. Inga lurar runt halsen. På ena foten en blå sneaker, på den andra en värmande vinterkänga i försommarvärmen. Gungar i takt med

17 år i staden
Där jag växte upp och så
Märker du hur fort det går?

Så slår han tvärt ut med armarna och kvinnan som klär sig som en tant mittemot hajar hönslikt till.

Men killen bara gungar vidare och i andra handen två pennor och en urdrucken kaffemugg.

Och jag var 17 år ville inte va den
Som blev kvar

Jag kan inget annat än att gunga med trots de klippande blickar som kastas på killen, dolda men tydliga för att synas.

Så rycker han sig ur sätet och rusar ut vid Gullmarsplan. Stannar bara upp en halv sekund för att förvånat möta min gungande blick. Ser ut som han ska säga nåt men dörrarna ska stängas … där går han ut på perrongen.

Kvar i draget sitter jag och gungar vidare hela vägen till nästa station.

Tydliga riktlinjer saknas

Orörliga ungdomar kostar samhället miljarder.

Stillasittande, skärmtittande

Världsfrånvända, okontaktbara

okontrollerbara.

Skärmtiden tar av barn och ungas tid,

tidstjuv, tidssänke,

av kvalitetstiden.

Ur led är tiden,

är ungdomen.

Skärmar sig,

i tid och otid.

”Tydliga gemensamma riktlinjer och handlingsplaner saknas än så länge i Sverige.”

Att röra sig i takt

Att röra sig i takt med de andra när trafikljuset blir grönt

Att bli lutad mot i tunnelbaneträngseln

Att inte möta blicken på den unga romska tjejen och huttra med henne

Hela tiden med taktslagen från Seven Nation Army

Att följa samma väg varje dag

Och känna igen en väska eller ett par glasögonbågar

Eller ett tonfall

Tiden finns inte under resa

Jag får ett tydligt infall

reserverar en lärobok i molekylärbiologi

på biblioteket.

Nu ska jag brotta ned de där generna,

ta itu med det där arvet.

På allvar.

En keps

Barnvagnen stannar till då

barnet som går på gatan stannat.

Kanske två år gammalt.

Stannat, då där sitter någon i samma höjd,

med ögonen i en perfekt höjd.

Höjer handen till sin rödrandiga keps:

En keps!

Hon som sitter på gatan,

skrattar och höjer sin hand till en röd sjal:

Un șal.

Barnet står stadigt och nära,

En keps!

Mamman svajar med barnvagnen redan förbi,

säger med barnrösten:

dååå kanske vi ska säga hejdååå.

Barnet ser någon i samma höjd,

i perfekt höjd med ögonen:

En keps!

Vi som passerar ler.

Hon som inte bor, ler och nickar utan språk,

i perfekt och samma höjd.