That reminds me – two heads are better than one

Midsommarafton i dag. Arbetar inte det minsta. Annat än på balkongbrännan och en försiktig uttorkning i den dundrande heta solen.

Måste hålla med mannen som cyklade upp till kiosken vid Farsta strandbad igår för en glass iförd snusnäsduk på huvudet: så här varm midsommar har vi inte haft på etthundra år. Kioskägaren själv iförd munskydd skakade på huvudet bakom sin nya plastskärm. Hon hörde inte ett ord han sa.

De förde ett sådant där samtal där ingen av dem lyssnar till vad den andre säger. Men där båda två har en hel del att berätta. Så det kan pågå en stund. Och det var tydligt att dessa båda hade dansat denna dansen tidigare. På något vis rätt vilsamt att se.

Färskpotatisen står på spisen. Gick på affärn i pensionärstid i morse. Rullade hem min dramaten full av godsaker. Falsk löjromspizza står på meny, en midsommarklassiker. Egen deg naturligtvis. Perfekt dag att brassa pizza också, med luften i lägenheten redan skimrande av hettan.

Men potatisen ska serveras som sen lunch med ett generöst berg av matjes. Smält smör och gräslök. Måhända ett iskallt glas vitt.

Läser om HBOs nyinspelning av Perry Mason. Och funderar lite kring den åttiotalsinspelning som jag knarkade en gång. Så dyker in i Wikipedias mjuka men bottenlösa famn. Får lära mig att Raymond Burr spelat Mason sedan 1950-talet(!). Och att han trots tiden levde som öppet (men ändå dolt) homosexuell. Och var en storslagen mytoman som gärna uppfann en ny barndom för varje nyfiken journalist.

Samt spelade den iskalle Lars Thorwald i Alfred Hitchcocks Fönstret mot gården där James Stewart gör en klassisk James Stewart-roll. En styckmördarfilm jag minns med stor värme.

Nu har findukats till midsommarlunch på gården av de goda grannarna. Dags att göra detsamma på balkongen. Red Dirt Girl av Emmylou får ta Håkans bön Snälla släck inte ljusen i hand och dansa tillsammans runt den klädda stången.

Vi seglar vidare i den dallrande sommarnatten. Glad midsommar!

PS: I Fortnites nysläppta säsong 13 kan man customiza sina egna umbrellas. Det ni peeps!

”Take me to church”

Skärtorsdag. Påsksolen steker fast mig på balkongen. Alldeles underbart.

Skickade precis veckans sista text för publicering. Släcker mejlen och klickar upp DN för att läsa dagens vinkel på tiden.

Jag kan inte låta bli att läsa Ulf Lundells rapport från vardagslivet på Österlen. Sädesärlan har landat och Ulf river runt i trädgården. Både den inre och den yttre. Även om det inte leder till någon större förändring. Tingens natur och hela den visan.

Så i slutet av texten så får jag något mycket oväntat: ett musiktips. Lundell skriver om Sinead O’Connors skiva från 2014. Bra titel: Im not bossy, Im the boss.
Nu kan jag inte ta Lundell riktigt i den vitt spretande handen om att plattan är den enda som berört mig på senare år. Men den har ju flera bra låtar.

”Take me to church” är en riktig pärla. ”Where have you been” en annan. ”Streetcars” också.

Så skönt att få lite fler av mina åsikter om tingens natur upprivna. Nu måste jag nog till och med lyssna på Dylans nya epos. Kanske går så långt att jag slår upp Lundells Vardagar i påsk.

Ha en skön påsk.

Omfamnas i tvättstugan

Efter att ha pussat sonen adjö och sett honom försvinna in i ett lågmält klassrum så tar jag vägen förbi den gemensamma tvättstugan. Dags att boka veckans tvättid.

Tvättstugan har två bokningbara rum med två maskiner vardera. Båda i botten av vårt närmaste åttavåningshus. Husen dit brandkåren rycker ut vid minsta misstanke om brand eftersom utrymningsvägarna verkar så snålt tilltagna. När jag låser upp dörren till det innersta av markplanet så slår det alltid emot mig en blandad doft av källare och essensen av alla tvätt- och sköljmedel som vi och våra grannar använder.

Men inte i dag.

I dag går jag in i en vägg av rakvatten. Som tränger bort alla andra tankar så där som bara plötsliga dofter kan göra. Vilken av dagens arbetsuppgifter jag än gick och malde runt så försvann den som en blå liten rök.

I stället för den dåligt upplysta källargången får jag en bild av något varmt och mjukt i en djup mörkblå färg. Lite likt att dyka in i en väldig människas stora famn för en bamsekram.

Doften är naturligtvis densamma som något av de alla rakvatten som passerar genom min pappas händer. Och alltid lika generöst klappas in på välrakade kinder och hals. För att därefter dröja sig kvar i varenda millimeter av det lilla badrummet.

En doft jag bar med mig till skolan varje dag och som dök upp varje gång det var dags för något extraordinärt i vardagen. Som ett besök i centralorten, en julfest på skolan, sommarsemester i Stockholm eller en begravning.

Alla de tillfällen vi gjorde saker tillsammans.

Nu står jag i en dåligt upplyst källarkorridor och saknar min pappas kramar. Men inte på ett ensamt, olyckligt vis utan med värme. Återigen uppfylld av den där pirrande förväntan och känsla av tillsammans som ofta följde av ett bad i min pappas rakvatten.

Så jag bokar min tid. Torsdag klockan 16 till 19. Och vänder tillbaka ut bland höstlöven befriad från malande tankar. I dag blir en bra dag.

Gungar vidare till nästa station

Killen med gulaste Skammössan spelar Maggio högt på telefonen i sin hand. Inga lurar runt halsen. På ena foten en blå sneaker, på den andra en värmande vinterkänga i försommarvärmen. Gungar i takt med

17 år i staden
Där jag växte upp och så
Märker du hur fort det går?

Så slår han tvärt ut med armarna och kvinnan som klär sig som en tant mittemot hajar hönslikt till.

Men killen bara gungar vidare och i andra handen två pennor och en urdrucken kaffemugg.

Och jag var 17 år ville inte va den
Som blev kvar

Jag kan inget annat än att gunga med trots de klippande blickar som kastas på killen, dolda men tydliga för att synas.

Så rycker han sig ur sätet och rusar ut vid Gullmarsplan. Stannar bara upp en halv sekund för att förvånat möta min gungande blick. Ser ut som han ska säga nåt men dörrarna ska stängas … där går han ut på perrongen.

Kvar i draget sitter jag och gungar vidare hela vägen till nästa station.