Det går inte att sluta…

Att skita ut ord när jag, i en slak hängmatta med armen runt den härliga mannen och en stadig grogg (bara hemlagat), fick sådan skitfin uppmuntran. Killen kan prata! Och skriva. Utan tvekan! – så jag kontrar.

Anekdot.

Du vet när du kliver in i en taxi. På en plats du aldrig varit, där du inte hittar, kanske i ett annat land till och med. Och meddelar drivern var du ska; han upprepar otydligt, som ett mantra – alldeles bara för sig själv – en plats som låter mer som en samling grus i det yttre solsystemet. Säger jajaja, kör snabbt iväg, ryckigt som satan, och blir jävligt tyst.

Nervositeten kliver då rätt snabbt ombord. Speciellt om klockan är bra mycket över två på natten, totalt jävla mörker utanför rutan; du är rätt bra dragen och hyfsat ovillig att dra fram Visa:t i mörkertaxin och helt utan annat än lite skrammel i fickan. Som faktiskt skulle ha tagit dig de femhundra metrarna du egentligen ville åka.

När ni sedan ligger i etthundratrettiplus på huvudvägen, ivrigt kryssande förbi bussar, lastbilar och andra bullar; du har inte en minsta aning om var ni är, vart ni ska, vad som egentligen yttrades när du klev in – då blir du lite mindre stor.

Går det att springa ifrån en småtjock taxichaffis i tungmörkret när bilen väl stannat, utan att bli mördande ihjälkörd – fyra mil bort från ditt varma, goda, sköna, undertäcketjatackgärnanupåengång krypin?

Knappast.

Så vad göra? Jiddra? På brutnaste oengelskan för förståelsens skull, men med stadig och myndig stämma just för förståelsens skull. Eller hålla keft och kika ut genom skitfönstret, tänka på lite mer rödvin och hoppas?!

Kanske glätta lite, lite på dörren, kika ut lite snabbt på den framsprutande asfalten och fundera, hur mycket sjukförsäkring kommer gamla Sverige att springa när tredje gradens skrapsår väl är ett faktum? Går det fortfarande att komma hem genom att nödbromsa skadadSvenskherregudkäraUD?!

Snabb titt på omgivningarna bekräftar att du aldrig mer kommer att hitta tillbaka, inte ens längre till Den Stora Vägen – nu kryssar ni nämligen på de små krokiga. Lika fort, lika bestämt, totalt utan mening.

”Märk hur vår skugga” – kan det vara något för gravannonsen?

Så, blixtnedslag och ljusskimmer! Fanskapet svänger upp precis rakt framför hotellet. Du vet precis och plötsligt att NU är hemma. NU är trettio meter till hissen. NU är ”Good evening” och nyckeln rakt i ned i skakhanden.

Det dödsvilsna och den tunga bröstångesten lättar som en flyende fjäril från bröstbenet. Kvick djupandning och snabbt, snabbt – men skumögd och helt genomskinlig – ser du sådär kool ut igen; kliver stadigt ur skambullen. Och den där tokfan, som är plötsligt är Nattens Hjälte, möter upp och tar emot ditt skrammel; ler nöjd och glad ”Thank you, bye bye” och ramlar tillbaks i mörkret. Ristning i smalben men stadigt framme.

Du vet när du kliver ur en taxi.

Sådär alldeles kvickt och enkelt hemma. Knappt medveten om att kvällen tagit slut. Samma tanke från kroghejdået till dörrvredet. Medveten om lädersäte, nybilsdoft och prattrevligheter.
Visst längtar du då efter bara lite, lite etthundratrettiplus, busskryss och skrämfarten. Bara för att få sova lite lugnare. Och lite mindre rofyllt.