Men inte i Harlem igår kväll* utan naturligtvis i High Valley och natten till måndag. Närmare bestämt klockan halv sex på morronen. (Taxichauffören frågade faktiskt om vi kom med det första planet från Libanon.) Men inte. Vi kom – solstrålande, varma, lugna och lite trötta – från det nordiska semesterparadiset Alanya, Turkiet.
Nordiskt för att köksfranskan utbytts mot skandinaviska där uttryck som ”plankstek” och ”bea” strötts ymnigt i menyerna. Men ack så charmigt. When in Turkey var det någon som sa.
En vecka av sådant totalt lugn att det är omöjligt att sätta ord på: kärlek, mat, solbad och mer kärlek. Himlarna grät, gudarna tjöt och personalen på hotellet kunde inte sluta att le. Vi såg överseende på dem och kluckade lite. Förutom på städerskan som jag skrämde slag på och ivrigt undvek, duckade för, även i hissen. (Vad är det med hotellstäd och den stora mörka ontimagenskammen?)
Sist jag såg den tudelade stranden i Alanya, med förekristusochlitetill borgen i mitten, var 19(!) år sedan. På klassresa i årskurs nio (jo, jag vet – vissa hade det bra). Trulade runt i min storblyga, långbenta skapelse och gassade storögt på omgivningen. Första gången så utomlands! Skoltyskan flög som svalor i luften – på den tiden.
Denna gång var annorlunda.
Och nu talade alla engelska. Och hade inget annat i sinnet än att fylla oss med mat, öl, sol, mer mat, goda ord och varma blickar. Värma oss med meze före maten, meterlånga bröd, små godisar, drinkar och honungslen vattenmelon efter maten. Raki i glasen, solnedgången, soluppgången: solmedgången!
Ja, det var så bra.
Inga svettigt kissnödiga tvåtimmarsbussresor mitt i natten, med nittonåriga ”I know it all”-reseledare som upprepande lovar ”nu ska jag vara tyst för att ni vill vila” i högtalarsystemet, sandloppsbett eller mygginvasioner som endast undviks genom att svettas järnet hela natten under täcket, kan komma i vägen för det. Tro mig.
*gissa rätt låt och vinn lite glädje i magsäcken!