Kan man kverulera över kverulansens utbredning? Ja, tydligen. Jag verkar ju göra det här.
Du vet att du gör det. Jag vet att jag gör det. Alla gör det. Gnäller. Men nu känns det som om det kollektiva gnälleriet har nått en absolut formtopp. Kanske har det med valrörelsen att göra, kanske med alla skandaler av mer eller mindre allvarlig art. Kanske med höstens ankomst och semesterns obevekliga avslut. Därom kan vi bara spekulera.
Vad jag däremot tycker mig kunna konstatera är att människor sällan gnällt och förfasat sig så mycket över saker som nu. Och vad baserar jag denna slutsats på?
Klassisk empiri. Av något ovetenskaplig art, men ändå.
När man åker kollektivtrafik i Stockholm kan man ju inte värja sig mot alla samtal som pågår (mobiltelefonförbudet – denna trivsamma trivselregel – till trots). Och vad talar mannen och kvinnan på gatan om? En mängd olika saker. Men det finns en gemensam nämnare.
Det gnälls. Och gnälls. Och gnälls. Som om det vore den enda ideologi som är konstant och trygg nog att klamra sig fast vid. En gammal fin trotjänare. Lika folklig som Lasse Berghagen. Utan partiprogram.
Eller man kanske snarare ska kalla den ett enfrågeparti: Allt är skit.
Sossarna har misslyckats. Det är för trångt på tunnelbanan. Ungdomarna är bara intresserade av våldspornografi. Lika bra att emigrera. Det här känns ju inte som Sverige längre. Och så vidare. I evinnerlighet.
Jag drar en hemlig suck av lättnad att inga nya Bert och Ian dykt upp på arenan. För med den missnöjeskultur som råder för tillfället skulle de på egen majoritet i ett nafs.
Gör något konstruktivt i stället, för fan. Skriv ett gnälligt blogginlägg, vetja!
Lämna en kommentar