C tyckte jag skulle koppla tillbaka till förra årets vårmusiktips och det är ju en brillo idé. Så första tänkte jag skriva varmt, ohejdat och oförskämt hyllande om Säkert!. Som ju är helt magiskt fantastiskt mjukt, hårt och rakt i magen. Men vid det här laget har halva Sverige och hela bekantskapskretsen upptäckt henne på svenska.
Så rullar Mika runt, runt i högtalarna i köket och är helt vårvarm och skitbra. Så då började tankarna snurra hur man gör denna fantastiska människa rättvisa. Den enda liknelsen jag kommer på är att detta är som att skaka en magnusflaska bubbel, smyga av korken och sätta flaskhalsen mot läpparna och explodera inifrån! Vilket är en bra sak och väldigt vårlik.
Efter att ha exploderar färdigt så inser jag ju att det som jag måste skriva om är Leonwalls (som vi hade den underbara turen att se på Landet för någon vecka sedan). Detta blir också en omåttlig hyllning till kreativa vänner, helt utan att rodna.
Egentligen förstår jag inte alls varför det här bara hoppar rakt över alla hinder och in i mitt hjärta. Det är inte enkelt att hitta en solklar menad mening i textraderna. Och det brukar jag vara en sucker för: att hitta budskap och små historier. Som hos Säkert! – rakt och smart och rätt på men med bottnar.
Men så, helt plötsligt, efter tredje lyssningen finns de ju där, men mycket mer mittemellan orden och musiken. I Annas röst (som är alldeles egen och självklar), i tonerna omkring och i gitarrerna (som studsar), basen och i orgelslingorna (som lirkar sig omkring som murgröna). De kikar fram som ett kittlande i magen, ett stamp i foten och huvudet som obevekligt börjar gunga. Och ofta med en sorgsen botten men också med en solvarm fläck i ansiktet. (Lyssna till de allra sista sekunderna på Hold on tight där det har smitit med en djup suck (höj volymen!))
Medan Valsen tar dig i hand och snurrar upp dig till en spiralglass, skulle Hold on tight kunnna driva dig rakt ut över ett klippstup om den skulle vilja, och bakom kommer Hope (som tyvärr inte finns på myspace) dundrande rakt i ryggen som ett obevekligt ånglok där Johnny Cash leende står vid spakarna.
Tillsammans tar Leonwalls tag i håret på mig och lyfter vårdepressionen rakt upp och ut. Och det en definitivt en bra sak.