Visst liksom känns det i luften- helt rätt! Eller kanske som en mjukt surr i magen. Att bror har landat på moder Sveas vinterbruna mark tillsammans med hela den nu utvidgade familjen. Mötte upp klanen med fem minuter tillgodo på parkeringskaoset Arlanda. (Hur man än gör och hur man än kör så står det två taxibilar i baken på en med blinkande hel-halv-helljus. Tills det stannar någon likadan som en själv och släpper ut en från den refug man tydligen parkerat på lite snett men snyggt.)
Och det var som om de aldrig rest. Som om åren inte gått, tiden inte funnits och varit tvungen att passera. Som om de klev ut igenom just de där dörrarna för en sekund sedan. Faktiskt. Och jag älskar det. Förmågan att bara trycka bort det som inte var lika bra som det som är bättre.
Har du någon julkänsla då, frågar folk. Jag har hur mycket som helst! Skulle lätt kunna dela med mig om det behövs. Blir till och med glad av att det lullar runt en tomte bland barnfamiljerna i Högdalen, bjuder på pepparkakor ur en burk, helt tydligt rätt så dragen med tomteskägget lite nedhasat över bröstet. Ingen vill ha några kakor utan flyttar sig diskret undan när de ser tomten ta fart och fokusera. En hel och ren cliché alltsammans. Bara måste le och stanna för att ta en pepparkaka och höra tomten säga gojulgojul och slira vidare. Julkänsla?! Come and get some!
Nu lagar vi mat igen. Till en Staropramen. Alldeles lagomt beskt surr på tungan när man ska krama in fetaostbitar i köttfärs. Till det blir det bara grönt. Och som avslutning en helt ny ost som ropade efter C när hon passerade kyldisken. Ta hem mig! Eller släck lyset och låt mig implodera hela butiken till en lika oundviklig Carmina Burmana. Lovande.
Så nedan ett smakprov av en liten del av all denna känsla. Jag har inget riktigt begrepp än om vad detta handlar om men låten är lätt det bästa jag hört på mycket länge. Om du vill så kan du försöka se bortom överspelet och ge din tolkning av vad som egentligen visas i de sista minuterna. Oavsett faller jag som en mycket tung fura Thomas Dybdahl.
Dybdahl är norrman och jag tror det är dags att fundera på den där emigreringen igen.
Frode säger: ”Jag tycker så mycket om dig, Gro. Och jag önskar verkligen att vi ska vara tillsammans, men jag måste få be dig om något. Vi har aldrig varit intima tillsammans, och när jag tar av mig på underkroppen är jag rädd att du inte ska kunna acceptera vad du ser. Du förstår, pappa var säl och min underkropp består av tjockt, grått späck. Men jag simmar väldigt, väldigt bra. Och jag lagar väldigt goda fiskrätter.”