Kissnödig på kalla klinkers

Vad skriver du om frågar C, med näsan djupt i Lasses biografi, skriver du om föräldraskap? Ööh, nää, svarar jag, och startar om datorn utan att spara. Börjar om.

I natt vaknade jag upprepade gånger av fötter i ryggslutet; en liten hand som försökte stjäla mitt täcke; en röst som talade klart, tydligt och rakt ut: ”Jag visste att det inte skulle gå att sova här hemma. Jag visste det innan.” En gång vaknade jag faktiskt av ett litet skratt. Det var en ojämn natt sovledes.

Minns inget av att vara fyra år. Minns med svårighet i fredags. Minns absolut inte en enda låt, artist eller skiva som jag gillar. Minns inga rader jag läst, inga strofer jag faktiskt kunnat en gång. Minns absolut ingenting av att vara fyra.

Vaknade en gång av kissnödighet. Då gick vi upp och fönstret stod öppet på toaletten; kylan drog över det svarta klinkersgolvet. Men det gnuggades ögon och gick bra ändå. Sängen stod kvar när vi kom tillbaka. Varm och välkomnande.

Fyraåringar verkar leva ut, ohämmat, det kaos som vi andra ägnar sådan möda åt att lägga band på. Hålla i schack, styra upp och dämpa. Troligen gör de så helt ofrivilligt, men ibland villigt och strategiskt. Som våra egna dopp i det grumliga som ger kraft och makt till riktigt stora utlevelser.

När natten var över låg jag på yttersta kanten av en säng som mäter drygt 2 meter tvärsöver. Tätt bakom ryggen låg en smal figur som natten igenom ägnat sig åt att likna Jesus utsträckt på korset. Ben och armar överallt. Men på morgonen, som ett litet gräs kryper undan för vinden, eller en solkräm mot varm hud.

Delta i diskussionen

1 kommentar

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *