Tredje dagen i rad. Med läsningen, i solsteket på balkongen. Längst med ryggen rinner norrlandsälvar av svett och vatten. Vattnet kommer i täta moln ur blomsprutan. Utan den gick det inte alls. Hettan vore för hård. Men nu växer balkonbrännan fram, bit för bit. Brun på framsidan, vit där bak.
När hettan avbryter läsandet sluter jag ögonen för en stund och tänker på morfar Bernhard. Som så snart vårsolen långsamt tvingade ned snövallarna på knäna, stagade upp en pinnstol ute vid söderväggen. Absorberade sol så att granntanterna undrade vem som släckt lyset. När vi for dit på kaffe på söndag hörde han inte när vi parkerade bilen en meter bort. Uppslukad. När höstkanten tornade upp sig var han en bit läder. Svart i kanterna, knastrande brunbrända rynkor runt ögonen. Då bjöd han på glass.
Samtidigt på balkongen under:
Säg ett ord på fyra bokstäver som börjar på T och slutar på TT.
Vovv.
Va sa du?
Vovv. Som hunden.
Nej men, T sa ja ju! Som börjar på T! och slutar på TT!.
Tystnad.
Tott. Som Knoll och Tott (kort skratt).
ja jesus vad han kunde konsten att uppbringa en bränna vår stekheta morfar. knackade lite lätt på dosan och sa: nä nu ska vi ha oss en pris pojkar, men var och en ur sin egen dosa.
’Nä nu ska vi ha oss en pris pojkar, men var och en ur sin egen dosa.’ Det borde man trycka på en t-shirt. En filosofisk betraktelse à la Bernhard – livsnjuteri, men under kontrollerad former…