Fy fan, vad jag i denna håla har svultit

Igår ringde M och vi kom att tala om julfester. Vilka falla ymnigt i dessa tider. På Carlshälls gård på Långholmen serveras man till exempel ett gott julbord på måndag kväll. Och på Långholmen låstes en man från Hamra in på obestämd tid år 1838.

Trettioett år gammal hade rättvisan, som den då såg ut, hunnit ikapp Joll. Eller, som han också kallades: Joll-Ljugarn, Jugga eller Hall-Jonas. Solen såg han första gången 1807 i ett härbre i Ängersjö. I familjen rymdes sju, kanske åtta, syskon.

Idag dricker vi 1600-tals öl: Maredsous. Ja, framkallar 1600-tals mage alltså. Men gudagott under vägen dit.

Honom kom vi att prata en del om mellan sillbeskrivningar, den rökta tungan och det marinerade ankbröstet.

Tillsammans med brorsan Pål turnerade Joll runt i hembygden. Men knappast med fiolen. Istället var det vidsträckta stöldturnéer som också så småningom gav honom enkel biljett till huvudstans minsta lägenhet. Efter tre års straffarbete skrev han hem till sin syster: ”Jag har nu vari flere år uti detta öde och ser mig ej någon utväg att komma herifrån … bässta Carin bjud till med alvare att hjelpa en olyckligt sörjande broder.”

Vad Carin gjorde för att hjälpa brorsan har fallit ur historiens väv men året efter kunde Joll knyta på sig skorna och traska de närmare 40 milen hem igen.

Väl hemma igen gjorde han sig så småningom hemmastadd vid Kroksjön utanför Hamra. Där byggde han ett hus att bo i, två härbren, en smedja och ett hus för sina getter. Men framförallt, och anledningen till att Hamraborna ännu bär omkring honom i minnet, en trädgård på en höjd vid sjön. Fortfarande går det att kliva uppför de stora stentrapporna som leder upp till Jolls trädgård.

Väl uppe bjuds du på en vacker utsikt över sjön. Speciellt om du sätter dig tillrätta med pipan i den fåtölj av sten som Joll ställt längst upp mot kanten av tallskogen. Här är uppsikten över trädgården total. Och kisar du lite snett ser du fortfarande de blomsterrabatterna som följde besökaren upp till trädgården, och den cirkel som krönte själva platån, bräddfylld med prunkande blommor, bär- och prydnadsbuskar. För att få trädgården att blomma mitt i karga tallskogen bar han dit gödsel och jord i en näverkont på ryggen.

Hela trädgården är en platå av sten. Konsten att skapa av sten fick han med sig från Långholmen, sägs det. Och i detta nu ligger faktiskt min fasters potatisar och myser i den källare han byggde åt familjen Säfström i Hamra.

Själv bar han dock ingen romantisk hembygdsbild med sig genom livet. När han som vuxen fick vägarna förbi hembyn Ängersjö, fräste han spottande ur sig ”fy fan, vad jag i denna håla har svultit!”.

Själva lägger vi det välmarinerade lammet i grytan i kväll och skålar i det vrålstarka klosterölet för Joll. Och för syster Carin. Det hade han gillat nästan lika mycket som att få besök.

(Kudos till Per Nanstad, som skrev i Hudiksvalls Tidning, den 5 januari 1968, om Joll.)

Delta i diskussionen

4 kommentarer

  1. En faschinerande historia. Lika satans faschinerande som den där om munkarna. Jag kommer inte ihåg den riktigt. Och den om han som hade klätt in huset i … plåt?

    En guidad tur bland orginalens ruiner önskar jagmig i 40-årspresent.

  2. Ja, vi längtar alla efter boken / artikelsamlingen där Joll och andra fascinerande finnmarkskaraktärer får komma till tals. Sjöjohan i Hydenelatt är ju en personlig favorit.

    Kan ”vilket joll” ha något med barnspråk att göra? Joller? Jibberisch, liksom?

  3. Oooo tack för goda orden, de värmer en liten vintervilsen finnmarksbroder. Kanske ska gräva lite mer där jag står. Joll tror jag som C ramlar tillbaka på de små. Och det borde ju Google veta.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *