Många dagar sedan senast. Men när jag hittar såväl en burk fransk senap som flera bortglömda dosor snus i kylen tar jag det som ett tecken. Den franska senapen var ovanligt välkommen eftersom jag nyss stod djupt med armarna i en ljum potatissallad. Som bara ropade på franska sommarvindar att svalka den strimlade rödlöken med.
Och så lusten förstås. Den är alltid ett tecken.
I Hamra hittade jag under värsta städivern en pärm papper från gymnasietiden. Gick genast djupt vilse i det av tiden förgyllda och ljuvt förljugna sentimenten. Så illa att jag kvickt stoppade den smala ljusblå pappärmen i packningen. Allt för att dra ut på den för evigt förgyllda dåtiden.
Vilket inte är helt sant. Där fanns också sparda prov och uppsatser med vad jag än minns som snåla omdömen. Lågt tilltagna siffror som svar på mina heta och plötsligt uppflammade åthävor (och egna överskattningar). Som små bitar av lime i den i övrigt lättdruckna gin o tonicen.
Och nu ligger den här, pärmen. Och väntar på att åter dela med sig av minnen.
Så tänker jag att detta är alldeles väldigt i tiden, nuförtiden. Kjell Espmark delade nyligen med sig av sina minnen, på ett mycket litterärt vis. Likväl ska Torgny Lindgren göra till hösten. Och båda två gör nummer av hur minnena är lögnaktiga speglar av en förfluten verklighet som egentligen aldrig upplevts. Vilket nog borde få mig att tvivla än mer, inte bara på minnets tillförlitlighet, men även på morgondagen. Kan det vara så att där redan lurar minnen som för alltid och evigt ska fördriva vad jag egentligen upplever. Byta ut och jaga bort det jag dagligen kallar min verklighet och min vardag.
Men troligen är det inte alls något illa. Utan något som för femtio år sedan hade kallats försynen och mycket välkommet.
Läser igen i min farfars dagböcker. Hittade flera av dem som bygger vidare på de brottstycken jag redan tagit del av. Någon annans minnen blir mina egna och som sådana omedelbara sanningar. Utan något mycket av det egna filtret.
Att ”den sanna historien” vinner mark över det litterära och berättande känns naturligt. Och i tiden.
Har du nu läst ända hit brorsan så skynda nu för djevulens skull hit. Jag har dammsugit idag och har inte den minsta lust att göra det igen innan ni kommer. Och nu räknar vi ned något så förgrymmandes!
Nu ska jag bränna upp lite kött till den franska potatissalladen. God spis!
Försynen. Den tycker jag om. Trots kristusklangen.
Tur att du inte var min elev. Då hade du fått femma, men jag hade förmodligen förfört dig också. Av ren läslust.
Vi skyndar snälla du men det är så mycket som ska hinnas med innan vi åker. Får lite julkänsla. Städa, packa (slå in klappar), handla, jobba sista veckan och ”hinna undan”. Det står åtta dagar och fjorton timmar, vi ser så fram emot att träffa er i nysugna lägenheten och spilla barnmat på mattan och lämna kladdiga fingeravtryck på tvskärmen. En viss oro medges när tanken på tjugotvå timmars flygning simmar förbi. Kokaffe och varmkorv på er, och en liten tjuvsnus.
Jag är inte så säker på att det var några överskattningar i de där heta åthävorna. Kan de publiceras tack så vi andra får avgöra? Tack för fin text.