Spontana festivaler och koleraepidemier

Har ivrigt laddat skrivbordet med sommarböckerna. I år fick bokhögen extra hjälp av presenter från Australiens bästa nätbokhandel. Sex volymer av enbart inhemska författare utgivna i en sjukt stilig Penguinserie. Kunde inte annat än tjuvstarta på högen i helgen. En helg av stilla läsande och vilsam allenahet.

Smög mig in från botten där Bengt Jangfeldts biografi över Axel Munthe låg och vibrerade. Hittade nämligen Munthes egen ”Boken om San Michele” på en väl inrökt spiselkrans förra helgen och förtjusandes av fantasin, bilderna och språket. Nu blev just den volymen kvar där på spiselkransen men Jangefeldts utsökta undersökande stillar även det Munthe-hungern med sin alldeles egna, vilsamma vältalighet.

Laddad mening där.

I vilket fall rymmer historien om Munthe en sommarkänsla av rang. Just den sortens som varje år överfaller mig våldsamt när staden börjar lukta av sommar, turister, avfall, avgaser och solvarmt damm. Nämligen lockelsen att ge sig av. En känsla som i år späds på av flertaliga besök från den nyfunna släkten i Kanada. Som utan pardon eller tvekan slänger sig mellan svenska rockfestivaler och spontana Oslo-besök. Tåg, buss och flyg. Mersmak blir bara förnamnet på den inspiration sådant föder.

Men Munthe var det ju. Som slänger sig mellan europeiska länder, huvudstäder och koleraepidemier. Dels i idealistisk längtan över att göra skillnad och genom rent karriärmässigt smarta val samt naturligtvis med hjälp av den, kärleken. Utraderar fadersarvet och lånar upp en slant till. Drivs av otillräckligheten och känslan av att inte höra till, samt av viljan att höra till.

Jamen du hör ju, en romantisk sanndröm för en redan romantiskt smittad varelse som jag. Och vilken förstabok att inleda lässommaren med.

Möjligheten att läsa in vad som för stunden behövs läsas in är en av litteraturens gåvor. Och något som sommarläsningen ska vigas helhjärtat åt i år. Som om man kunde välja.