Att blogga är så 1900-tal

Så det fortsätter vi med! Men här blir det en liten dra-efter-andan i form av en text skriven för att informera hugade turister som tagit sig ända ned till Kroksjön väster om Hamra. Allt på jakt efter lämningarna efter Hall-Jonas. Storyn har berättats här tidigare men aningen mer frikopplat.

(Och visst har allt blivit nytt och stiligt med det nya temat! )

Joll och hans trädgård

Joll, Joll-Ljugarn, Jugga eller Hall-Jonas, är ett av de mest särpräglade original som bott i Hamra. Än idag vittnar många spår om honom i och kring Hamra. Förutom den märkliga ”Jolls trädgård” finns fjärdingsstolpar i Hamraberget och vid Kroksjösågen och i Hamra kyrka hänger tre enkla men rikt smyckade ljuskronor som han skapat.

Den äldsta gravvården på Hamra kyrkogård bär inskriptionen: ”Jag PBS den första i däna vilorum föd 1794 död 1861.” Det är Joll, eller Jonas Svensson, som gjort gravvården och den enkla inskriptionen.

”Fy fan, vad jag i denna håla har svultit.”
Jonas Svensson föddes 10 januari 1807 i Härjedalen och växte upp, troligen under mycket svåra förhållanden, på gården Halla i Ängersjö, tillsammans med sju eller åtta syskon. När han en gång i vuxen ålder återsåg fäderneshemmet ska han ha yttrat: ”Fy fan, vad jag i denna håla har svultit.”

Tidigt kom Joll i klammeri med rättvisan. Tillsammans med brodern Pål gjordes flera stöldturnéer som slutade med att Joll år 1838 spärrades in på fångvårdsanstalten Långholmen i Stockholm på obestämd tid. Han var då endast 31 år gammal och i ett brev till systern Carin daterat i juni 1842 ber han om hennes hjälp att slippa ut från anstalten: ”Jag har nu vari flere år uti detta öde och ser mig ej någon utväg att komma herifrån … bässta Carin bjud till med alvare att hjelpa en olyckligt sörjande broder.

Vad Carin gjorde är okänt men fri blev han redan året därpå 1841. Efter att både ha köpt och sålt fädernehemmet flyttade han först till Björkberg, där han tog plats som dräng, och efter det vidare till Hamra. Troligen slog han sig ned vid Kroksjöån omkring år 1860.

Skicklig stenhuggare
I Hamra med omnejd blev han snart omtalad som en mycket skicklig stenhuggare. Ingen kunde mura eller spänna källarvalv som Joll. I Hamra vittnar fortfarande källarvalven vid Rudolf Säfströms och August Gustafssons gårdar om detta. I folkmun sades det att han var så duktig att han kunde bygga murarna uppifrån och ned. Sina goda kunskaper i stenhuggeri hade Joll troligen med sig från tiden på Långholmen.

Vid Kroksjöån byggde han såväl ett boningshus som två häbbren, en smedja och ett hus för sina getter. Väggarna i boningshuset var också klädda med tapeter, något mycket ovanligt vid denna tid. Smedjan ska ha utrustats genom att Joll gav sig ut på nya stöldturnéer och ryktet säger att det stora tunga smidesstädet ska ha tagit flera år att, i omgångar, bära hem.

Visade gärna sin trädgård
Det var vanligt att de som följde gångstigen mellan Sandsjö och Hamra även hälsade på hemma hos Joll. Mitt i vildmarken möttes de av ett prydligt staket, där grinden var låst. Då blev det till att söka ägaren någonstans bland husen och Joll mötte upp med den självironiska hälsningen: ”God dag för Joll, och god dag för Hall-Jonas.” Sedan visade han gärna upp såväl sin stuga som sin trädgård som låg ett stenkast bortom en uppodlad potatisåker.

På väg upp mot trädgården möttes besökarna av en lodrät klippvägg, och på sidorna av denna ledde en längre och en kortare trappa upp till en bred platå. På avsatserna invid trapporna fanns blomsterrabatter anlagda och på platån fanns en stor rundel med blommor, bär- och prydnadsbuskar. Besökarna fick slå sig ned i en berså i ett hörn av trädgården, där det också fanns en stol uthuggen ur ett klippblock. Stolen finns fortfarande kvar och bjuder på en hänförande utsikt över sjön.

Kaffe ur förgyllda koppar
Ester Halfvarsson beskriver ett besök hos Joll i en artikel publicerad i Ljusdals-Tidningen 1920: ”Men hur underbart susade inte skogen där omkring, och hur harmoniskt uppstämde inte de bevingade sångarna sina hymner ackompanjerade av forsens avlägsna brus.” När besökarna beundrat detta återvände Joll för att bjuda sina gäster på kaffe ur vackra, förgyllda koppar.

För att odla upp den karga marken hade Joll själv burit upp all jord och gödsel i en näverkunt på ryggen. Fortfarande kan du ana storslagenheten i detta väldiga arbete när du strövar runt i Jolls trädgård.

Lördagsdans hos Joll
Så småningom blev Joll så gammal att han inte ansåg sig kunna bo kvar vid Kroksjöån. Av sina två häbbren lät han då bygga en stuga, med ett enda stort rum, vid den så kallade Jolls-kroken i Hamra. Ester Halfvarsson skriver: ”Ingen ofredade han, och själv ville han vara ostörd. Men om lördags- och söndagskvällarna brukade ungdomarna ’gå till Jolls’. När de unga således kommo till Joll och bådo honom att få taga sig en svängom i hans stuga mötte det ej något hinder, tvärtom.”

Joll dog 1897 och en tid efter hans bortgång fungerade stugan som samlingslokal och kunde hyras av den dåvarande ägaren Elias Andersson för 2 kronor per kväll. Idag är stugan borta och men trädgården finns kvar, om än igenvuxen, och vittnar om en märklig men fascinerande människa.

Källa: Artikel av Per Nanstad, publicerad i Hudiksvalls Tidning, den 5 januari 1968.

Delta i diskussionen

1 kommentar

  1. Googlade på joll och hittade förståss hit 🙂 Den där klippstolen och utsikten vill jag uppleva innan jag dör.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *