Trots att våra promenader går i en överbliven skogskil, mellan ett industriområde och ett bostadsområde, så möter vi förvånansvärt många djur. Allra flest den lördagskvällen då alla grannarna höll sig inomhus på grund av en omfamnande tät höstdimma.
L sov med mössan neddragen i vagnen som guppade fram på en gångväg översvämmad av höstlöv. Den vita dimman lät oss se knappt femton steg framåt, och de få vi mötte materialiserades fram som skiftningar i det vita för att plötsligt få form. Regndropparna hängde fria framför oss i luften.
Så ett möte, och först tycktes hararna bara som en plötslig vindpust i högt höstgräs. Sen klev de långbent fram, fyra stycken på rad. Samlades i korsvägen, mitt i den gula ljuscirkeln från gatubelysningen. Jag slog av på takten, men inte helt för då vaknar L, dock så pass mycket att vi blev ett med dimman.
De fyra klev runt varandra några varv. Stannade upp för att lyssna och lukta. Höjde sig på bakbenen och satte sen plötsligt av över höstlövsmattan, och in bland träden.
Jag ökade takten igen. Men så i ögonvrån en rörelse. Alltför högt upp i luften för en hare, men alltför djupt i gräset för att vara en människa. (En varulv?)
Fram till korsvägen med mjuka språng: ett rådjur, två rådjur, tre – nej, fyra stycken i rad. Magnifikt mjuka i rörelserna, så spänstiga trots sin spädhet. Hemtama i den vita verkligheten.
De två bakre stannar till i vägkorset en kort stund. Ser sig om, och sätter så fart igen efter de två andra.
Nu rör jag mig knappt framåt, utan blir stående och glömmer att andas. Tystnaden mellan industriområdet och lägenheterna är total. Så sker det mest overkliga.
Ytterligare två rådjur plöjer sig fram ur regnvått gräs och tar gångvägen i ett endaste språng. Försvinner mellan träden. Bara virvlarna i dimman vittnar om att de passerat.
Ett djupt andetag krävs för att fortsätta.
Att själv träda igenom det varmt gula ljuset, över fyrvägskorsningen, blir en magisk upplevelse. I skogskilen mellan industriområdet och bostadshusen.
Vackert
Tack!