Revorna

När man är först på jobbet och får låsa upp och larma av. Men möts efter sex trappor, allra högst upp i trapphuset, av ännu en liten papperspåse. Med ett tillskrynklat smörgåspapper och en urdrucken latte på botten. Bredvid dörrmattan som vikts ihop för att utgöra en tillfällig nattbädd. För ännu en natt.

När man med en sovande Leon i barnvagnen passerar mannen på bänken där under trädet vid gångvägen. Och man går så där långsamt bara för att det är skönt att vara ute i vårsolen. Bredvid honom en systempåse laddad med ett lovande sexpack. Oseende seende rakt ut bland de lövsprickande grenarna. Och precis när man går förbi hör man hur han pratar med sig själv. Berättar i låg samtalston en historia om något roligt, skrattar till, och vänder sig för att försiktigt plocka fram en flaska pilsner. Ställer den med precision på bänken bredvid sig. Och tar upp tråden med sig själv igen.

När man slötittar på postkodmiljonären bara för att man inte orkar sträcka sig efter fjärren eftersom den ligger där en halvmeter bort i soffan. Och killen som åker runt med det breda leendet för att dela ut de där enorma låtsascheckarna kliver in i en foaje till ett kontor man känner igen inne i stan. Och ropar efter en kvinna som stresspringer förbi sådär på tårna som man gärna gör. Hon svarar honom samtidigt som hon springer förbi, och försöker verka så artig man kan vara, trots att man faktiskt springer förbi alldeles jagad. Och det är vardagen så där exakt som den alltid är, men plötsligt på teve, medan man själv sitter där i soffan för att fly vardagen. Och kvinnan stannar upp, och nästan tippar över eftersom hon fortfarande bara existerar på tårna. Och får sin enorma låtsatscheck i famnen där i foajen.