Söndag kväll. Dags att gå till sängs. Men Leon är ett yrväder av pigghet och glädje. Växlar mellan Bamse på Netflix och att springa runt med händerna i luften ropandes aaaahhh, iiiih och hoooo. Rätt charmigt, men också lite oroväckande.

– Leon, nu är det dags att borsta tänderna och vila på kudden, säger jag.

Han bromsar snabbt in och ögonkastet jag får skvallrar om en kvick eftertanke. Och om den kommande berg- och dalbanan.

Eftersom han snabbt som fisken gömmer sig bakom soffan, får jag trixa fram, och lyfta upp honom i famnen. Viker ihop de sprattlande armarna och benen för att bära det ilsket vrålande paketet ut i badrummet. På vägen passerar vi en godisklubba, kvarglömd från gårdagen. Naturligtvis ser han den snabbare än jag, och kastar sig handlöst med ett vrål: klubban!

Jag hinner precis parera innan han dunsar i golvet.

– Nä, nu är det ju tandborstning. Ingen klubba mer nu.

Storgråten brister ut, tårarna sprutar inför det faktum att han inte får äta upp klubban. Nu, nu, nu!

Väl i badrummet tar gråten omtag. Men nu inför tandborsten. Tårarna rinner ikapp med tandkräm och spott ned över tröjan. Samtidigt som han klagar uh uh uh, tills dess vi är klara. 

Sen dags att spotta och skölja. Och eftersom det är roligt att spotta så sinar tårarna omedelbart. Snabbt skölj, torka ansiktet med handduken och så sträcker han ut armarna mot mig för att lyftas ned från toalettstolen.

Springer skuttande glad  från badrummet men stannar till i dörren, vänder sig om och ger mig en slängpuss.

Stoppa klockan: sju minuters omvävlande resa i en tvååetthalvårings känslovärld.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *