Otaliga är de gånger jag somnat på kudden bredvid min fyraåriga son. Som precis vänt mig ryggen efter en spontan saga som avslutning på tre väl utvalda böcker.

Ett godnatt, sedan så små stilla andetag mot en blommig tapet.

Varje gång känner jag då hur sömnen sänker sig även mot mig, och varje gång tänker jag att det inte skadar om jag sluter ögonen en kort stund innan jag går upp igen. Blundar lite för att vila ögonen ansträngda av en dag vid skärmen. När den lilla kroppen rister till förvånas jag ofta över hur fort han somnar.

Ibland står min fru i dörren och frågar viskande om jag vill sova vidare. Eller om vi ska se på ännu ett avsnitt av den där tv-serien vi för tillfället följer. Och jag inser att jag somnat igen. Oberörd av den lilla ilskna nattlampan i fönstret. Smittad av den lilla kroppen på kudden intill som nu vridit sig på tvären i sängen.