Gonatt gubbe

Vaknar mitt i en dröm. I drömmen står jag i farfars farstu, det är dagen för hans begravning. Där finns en minnesbok, tung med hårda mörka pärmar. Jag lyfter upp den och öppnar den allra sista sidan.

Där har någon redan klistrat in korten med de sista hälsningarna. De som fästs vid blommorna vid den nygrävda graven, ges eller skickas till de efterlevande. Kvarlämnande. Fortfarande levande. Men där budskapen ändå är till den som dött, skrivna som om den döde fortfarande kunde läsa orden. Välönskningarna, avskeden.

Kortet som faller upp är från en släkting, S, en generation och ett par släktled bort. Det är rött, mörkt och glansigt och insidan fylld med täta rader handskriven text. När jag läser orden så hör jag S röst i mitt inre – förvånande eftersom det troligen är tjugo år sedan jag träffade honom senast.

Hälsningen på kortet kan inte få stanna där i boken i drömmen. Så jag skriver av den här nedan.

”Gonatt gubbe.

Nu har vi sjungit psalmerna och lyssnat till versen du valde, den där med de där långa tunga raderna. Nej, jag tyckte inte den passade dig. Du var varken tungsint eller långsint. Du var aldrig arbetsam att läsa eller svårforcerad och långsam.

Du var syrerik och smittande glädje.

Du var omtänksam och intresserad.

Du var nyfiken och förlåtande.

Du var varma händer och en knotig omfamning.

Du var sällan handfallen, så gott som alltid på väg. Ett ärende, ett projekt, en uppgift att utföra. Eller lika ofta någon att hälsa på.

Du blundade aldrig, såg oss alla. Bekräftade och gav oss tid.

Sen hände det att även du mörknade. Att de där skarpa svarta skären och kalldimman över vattnet svävade in för nära. Att själen drog ihop sig till en öm och ihållande värk.

Stunder då det endast fanns tomma dagar på rad, vita konturlösa nätter och timmar vars innehåll gått förlorat i förtid. Mjölkvita stunder av stor sorg.

Jag hoppas att vi ibland kunde möta dig där. Kliva in över gränsen och vara dina varma händer, i dina händer. Dela din sorg som du delade vår. Ge dig av våra tårar som du gav oss dina att blanda upp med våra egna.

Att möta dig var glädje, att bära dig vidare i våra liv är en lätt uppgift. Att lämna dig, att säga farväl är desto svårare. Därför säger vi det inte – inget adjö eller ens ett hejdå.

Vi hejdar vårt avsked och tar istället din hand, håller den hårt, och ger oss vidare, på väg. Med dig i näven kan inget ont hända oss, det har du sett till.

Den enda vi inte kan hejda är tårarna. De strömmar och kommer att fortsätta göra det under resten av resan. Men det gör inget, inget alls. Även dem bär vi och visar fram som de gnistrande glimmande delar av oss själva som är ditt arv.

Gonatt gubbe. Sov gott nu.”

Delta i diskussionen

3 kommentarer

  1. Men herregud människa, du skriver så vackert och käftsmällsstarkt att det känns i hela kroppen. Önskar mer än någonsin att jag fått träffa den gubben. Hatten av och respekt. <3

  2. Länge sedan man grinat innan åtta på morgonen. Helt fantastiskt, fortsätta drömma, och skriva broder. Du är jävligt bra på båda.

  3. Där for den mascaran.
    Dax att herr trogen plitar ihop en egen bok snart. Så välskrivet, så vackert. Go’morrn världen

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *