Jag erkänner. Jag har också beställt En dramatikers dagbok. Paketet har inte kommit ännu, och faktum är att de senaste veckornas mediecirkus fått mig att tvivla på om jag över huvud taget ska läsa boken. När jag först hörde talas om den blev jag naturligtvis sådär ohämmat entusiastiskt nyfiken, men den känslan har marinerats i en alltmer fadd smak.
Jag har så länge jag varit kulturkonsument högaktat, rent av ibland älskat, Noréns dramatik. Under studieåren i kulturskymningens Halmstad rann jag ut från åtskilliga Riksteateruppsättningar (Skuggpojkar, med flera) alldeles vimmelkantig och med en känsla av att se världen på ett lite, lite nytt sätt.
Hög svansföring, vissa narcissistiska drag och en i viss mån charmig brist på självkritik har alltid varit Noréns självklara följeslagare. Det kommer man undan med som dramatiskt geni. Hyckleri, däremot, är ingenting jag har förknippat honom med hittills. Nu höjer ni säkert på ögonbrynen och muttrar sju:tre. Men möjligheten finns, menar jag ändå, att han inte insåg vidden av de möjliga konsekvenserna av att arbeta tillsammans med tungt kriminella. Kanske, kanske menade vad han sade om att vilja undersöka deras världsåskådning på scenen. Lek med tanken, åtminstone.
Den fadda smaken infann sig först vid läsningen av Leif Zerns recension i DN Kultur. Jag vet naturligtvis inte hur upprörd Zern var över sju:tres antisemitiska prägel, och hur präglad texten var av personlig antipati, men jag upplevde den faktiskt som både klarögd och ärlig. För visst har Zern en poäng i att Norén har sin evigt trogna fanclub bland kritikerna. SvD:s recensent liknar faktiskt dagboken vid Joyces Finnegans Wake. Att Norén tenderar att regissera sina intervjuer och konsekvent väljer bort obekväma journalister är väl också mer eller mindre belagt.
Men när han talar om att hans största rädsla med publiceringen är att ”skada någon”, och att det sannerligen inte finns någon ekonomisk agenda bakom projektet, då blir jag lätt illamående och faktiskt närmast beredd att stämma in i Maria Schottenius moraliska klagokör. Hon kallar boken “en hink med skit över kultursverige”. Författaren kontrar med att Schottenius är ”unken och lögnaktig”. Snarare är det väl debattens eftersmak som känns både unken och skitig. Min gamle universitetsfavorit Johan Lundberg på Axess lyckas göra även debatten kring Noréns bok till en rejäl känga mot samtidsromanen (naturligtvis Noréns undantagen). Man vill liksom inte höra till någon klubb i den här soppan.
Nej, jag tycker inte om vad de senaste veckorna gjort med min idé-Norén. Jag vill minnas honom som han var. Klartänkt, genial, eftertänksam, oefterhärmlig. Och narcissistisk. Därför såg jag K special om pjäsen Hamlet idag. Och fick mitt lystmäte av den ”gamle” Norén. Se det programmet i stället. Eller hyr Natten är dagens mor på video.
Jag ska se om jag kan hålla fingrarna från boken och vårda mitt minne av en gammal hjälte. Eller om jag återkommer i litanior om hur usel/upprörande/fenomenal/genial En dramatikers dagbok faktiskt är.