Breven

Någon rad, var dag. Låter lite som en vitaminkur.

Rör i risotton. Alldeles uppfylld av hemresans lektyr: Helene Hanff, Brev till en bokhandel. En bok som dock omöjligen kan läsas gående. Måste sitta ned, helst lite varmt, när jag ivrigt följer brevväxlingens mysterium. En bokälskare skriver till en bokhandel. Hon från Amerika, segerfyllt efter ett andra världskrig, till honom, bokhandlaren, i ett London som lever i ransonering. I brevet beställs böcker hon redan har läst (dock inte jag), men bara bland annat. Där lever även så mycket mer och i en annan takt än vår.

Tänker jag i glasburskuren på Gullmarsplansperrongen. Medan mina medresenärer springer ikapp varandra, rulltrapporna och tågen. Eller bara passerar högt talande i mobiltelefonerna. En man med en seglarkeps, blå med liten tunn replik rem, passerar. Långrockad. Bakom honom en ung kille i tjock, hög pälsmössa. I dunjackan.

Redan på sidan 30 får jag en tydlig klump i halsen, igen på sidan 48. Hon skickar dem matpaketen, som manna från himlen, trots att det är konserverad tunga. Även om jag aldrig ätit konserverad tunga. Och det är tacksamheten som sätter dit mig. Varenda gång.

Vad det blir med risotton? Getosten i grova bitar, den lagom frästa fänkålen och kärleken.

Och en Spotify-listan fylld av breven.

Tjeckiskt, vidrigt och osmält

Tänkte se om det går att skriva någon rad per dag. Så.

Klockan är halv fem, och mörkret har som krupit in under dörrn här på kontoret. Flyter runt i hörnen, smiter kring bordsbenen, och tisslar om hur det väntar på att svälja mig när jag kliver utanför dörren. Mycket typiskt årstiden och måndagskvällen.

Billy Paul i lurarna. Am I Black Enough For You.

Gick i en Erik Beckman-dimma i tunnelbanan i morse. När jag väl kliver ombord på Inlandsbanan från -67 så kommer jag inte av. Måste tvångsmässigt läsa mig genom hela resan, även när jag kliver mellan byten, åker upp och ned i rulltrappor, hittar rätt plats på perrongen. Rutinseendet tar vid och guidar mig rätt, periferisynen håller mig fjärran medtrafikanterna.

Men det måste vara en syn.

Något ”lustigt och berusat, tjeckiskt, vidrigt och osmält” skulle man kunna parafrasera nämnde Beckman kanske.

Vad som köpas skall

Och julen rullar in. Lite i taget och snabbt som attan – med både buller och bång och alldeles trippande på tå. Jag gör vad jag kan för att inta den i små doser. Lite i taget. En dosa rödbetssallad igår kväll. Juleknäcke idag. Toppas med fransk löksoppa och mustigt ekologiskt för balansens skull.

Det blev en tidigare hemfärd från kneget idag. Allt för att hinna få en dos av tidens melodi i vänster överarm. Så det var lite trängre på tuben igen. Glömmer gärna vilken hysteri vi ägnar oss åt i fasta tider. Men lyckades ändå, någon stund söder om Skanstull, sitta på ett säte. Mittimot en ung kvinna med blank blick, varm panna och många påsar i famnen.

Och i handens rödafnasiga fingrars hårda grepp en stadig bit gammalt fönsterkuvert. Avrivet med den hast som ger karaktär till inhandlingslistan en fredag eftermiddag. När det vankas dyrt kött, tjockt vin och yrsel efter middagen. Men här var bokstäverna större.

Ogenerad och oblyg av att hennes blick vänts inåt lutar jag mig lite fram och läser på listan. Klottrat med bred och slirig blyerts står namn som rubriker och därunder vad som köpas skall:

”TOVE
En doft.
Tröja/skjorta.”

”HENRIK
Morronrock.
Wisky.
En bok.
…något oläsligt.”

”MORGAN
Spikmatta.
Handskar.
Liggsår.”

Och julen rullar in över oss. Lite i taget och allt på en gång.