Att blogga är så 1900-tal

Så det fortsätter vi med! Men här blir det en liten dra-efter-andan i form av en text skriven för att informera hugade turister som tagit sig ända ned till Kroksjön väster om Hamra. Allt på jakt efter lämningarna efter Hall-Jonas. Storyn har berättats här tidigare men aningen mer frikopplat.

(Och visst har allt blivit nytt och stiligt med det nya temat! )

Joll och hans trädgård

Joll, Joll-Ljugarn, Jugga eller Hall-Jonas, är ett av de mest särpräglade original som bott i Hamra. Än idag vittnar många spår om honom i och kring Hamra. Förutom den märkliga ”Jolls trädgård” finns fjärdingsstolpar i Hamraberget och vid Kroksjösågen och i Hamra kyrka hänger tre enkla men rikt smyckade ljuskronor som han skapat.

Den äldsta gravvården på Hamra kyrkogård bär inskriptionen: ”Jag PBS den första i däna vilorum föd 1794 död 1861.” Det är Joll, eller Jonas Svensson, som gjort gravvården och den enkla inskriptionen.

”Fy fan, vad jag i denna håla har svultit.”
Jonas Svensson föddes 10 januari 1807 i Härjedalen och växte upp, troligen under mycket svåra förhållanden, på gården Halla i Ängersjö, tillsammans med sju eller åtta syskon. När han en gång i vuxen ålder återsåg fäderneshemmet ska han ha yttrat: ”Fy fan, vad jag i denna håla har svultit.”

Tidigt kom Joll i klammeri med rättvisan. Tillsammans med brodern Pål gjordes flera stöldturnéer som slutade med att Joll år 1838 spärrades in på fångvårdsanstalten Långholmen i Stockholm på obestämd tid. Han var då endast 31 år gammal och i ett brev till systern Carin daterat i juni 1842 ber han om hennes hjälp att slippa ut från anstalten: ”Jag har nu vari flere år uti detta öde och ser mig ej någon utväg att komma herifrån … bässta Carin bjud till med alvare att hjelpa en olyckligt sörjande broder.”

Vad Carin gjorde är okänt men fri blev han redan året därpå 1841. Efter att både ha köpt och sålt fädernehemmet flyttade han först till Björkberg, där han tog plats som dräng, och efter det vidare till Hamra. Troligen slog han sig ned vid Kroksjöån omkring år 1860.

Skicklig stenhuggare
I Hamra med omnejd blev han snart omtalad som en mycket skicklig stenhuggare. Ingen kunde mura eller spänna källarvalv som Joll. I Hamra vittnar fortfarande källarvalven vid Rudolf Säfströms och August Gustafssons gårdar om detta. I folkmun sades det att han var så duktig att han kunde bygga murarna uppifrån och ned. Sina goda kunskaper i stenhuggeri hade Joll troligen med sig från tiden på Långholmen.

Vid Kroksjöån byggde han såväl ett boningshus som två häbbren, en smedja och ett hus för sina getter. Väggarna i boningshuset var också klädda med tapeter, något mycket ovanligt vid denna tid. Smedjan ska ha utrustats genom att Joll gav sig ut på nya stöldturnéer och ryktet säger att det stora tunga smidesstädet ska ha tagit flera år att, i omgångar, bära hem.

Visade gärna sin trädgård
Det var vanligt att de som följde gångstigen mellan Sandsjö och Hamra även hälsade på hemma hos Joll. Mitt i vildmarken möttes de av ett prydligt staket, där grinden var låst. Då blev det till att söka ägaren någonstans bland husen och Joll mötte upp med den självironiska hälsningen: ”God dag för Joll, och god dag för Hall-Jonas.” Sedan visade han gärna upp såväl sin stuga som sin trädgård som låg ett stenkast bortom en uppodlad potatisåker.

På väg upp mot trädgården möttes besökarna av en lodrät klippvägg, och på sidorna av denna ledde en längre och en kortare trappa upp till en bred platå. På avsatserna invid trapporna fanns blomsterrabatter anlagda och på platån fanns en stor rundel med blommor, bär- och prydnadsbuskar. Besökarna fick slå sig ned i en berså i ett hörn av trädgården, där det också fanns en stol uthuggen ur ett klippblock. Stolen finns fortfarande kvar och bjuder på en hänförande utsikt över sjön.

Kaffe ur förgyllda koppar
Ester Halfvarsson beskriver ett besök hos Joll i en artikel publicerad i Ljusdals-Tidningen 1920: ”Men hur underbart susade inte skogen där omkring, och hur harmoniskt uppstämde inte de bevingade sångarna sina hymner ackompanjerade av forsens avlägsna brus.” När besökarna beundrat detta återvände Joll för att bjuda sina gäster på kaffe ur vackra, förgyllda koppar.

För att odla upp den karga marken hade Joll själv burit upp all jord och gödsel i en näverkunt på ryggen. Fortfarande kan du ana storslagenheten i detta väldiga arbete när du strövar runt i Jolls trädgård.

Lördagsdans hos Joll
Så småningom blev Joll så gammal att han inte ansåg sig kunna bo kvar vid Kroksjöån. Av sina två häbbren lät han då bygga en stuga, med ett enda stort rum, vid den så kallade Jolls-kroken i Hamra. Ester Halfvarsson skriver: ”Ingen ofredade han, och själv ville han vara ostörd. Men om lördags- och söndagskvällarna brukade ungdomarna ’gå till Jolls’. När de unga således kommo till Joll och bådo honom att få taga sig en svängom i hans stuga mötte det ej något hinder, tvärtom.”

Joll dog 1897 och en tid efter hans bortgång fungerade stugan som samlingslokal och kunde hyras av den dåvarande ägaren Elias Andersson för 2 kronor per kväll. Idag är stugan borta och men trädgården finns kvar, om än igenvuxen, och vittnar om en märklig men fascinerande människa.

Källa: Artikel av Per Nanstad, publicerad i Hudiksvalls Tidning, den 5 januari 1968.

Anteckningar från isoleringen

Sträckläste Kallocain igår. Först i parken under ett träd, i behörigt avstånd från andra. Senare på balkongen, även där i effektiv isolering från omgivningen. Hettan där var tryckande. Katten gömde sin svarta päls under soffan. Grannarna drack sin lördagssprit i den starkaste förmiddagssolen, och viftade därför aggressivt med invektiven redan vid fem-snåret. Balkonglivet kunde bara uthärdas korta stunder i taget.

Vet inte varför jag aldrig läst Kallocain tidigare; en av dessa vita fläckar. Att läsa den efter en veckas ofrivillig isolering (som varande smittohärd)  förstärkte bilden av Leo Kalls dubbla verklighet. Min egen pågående isolering är långtifrån lika dramatisk, till och med övergående, men gräver ändå myrgångar i hjärnan.

Hade för övrigt helt missat kopplingen mellan Jerker Virdborgs Kall feber och Kallocain, där den första tycks vara en parafras på den sista. I det pocketexemplar jag läste hade han skrivit förord. Planlöst sökande på internet ledde till ett tips om en annan författare: Magnus Dahlström. I en tråd på Flashback, startad 2006, efterlyses nämnde så Dahlström. Tråden får upprepade gånger nytt liv, genom nya frågor, under de följande fyra åren, för att krönas med ett glatt utrop om att han minsann ger ut nytt i vinter – tio år efter förra romanen!

Se där, en annan form av myrgång som bara finns på internet.

Plockade ihop de bortgångna växterna på balkongen i en påse. Kvar tronar pelargonerna med nya knoppar. De ger inte upp trots att vi lämnade dem i sticket så lång tid i sommar. Förlåtande växter.

Jakob Hellman på Allsången; Kerstin Ekman på affärn i Los

En semestermånad senare. Kattan har skapat sig ett nytt hem under soffan. Tröttare än någonsin förr. Ovanan i att resa, omställningen efter att ha varit fri utekatt en månad och chocken i att plötsligt byta miljö. Sover sig in i augusti månad 2010. En lunk mot en annan. Hade jag rymts kanske jag krupit in där under med henne.

Själv blandar jag fredligt mitt kaffe med Kron. Eller efter sommarens Italien snarare en grappa där strax bredvid. I takt med att en lunk byts mot en ny.

Att Jakob Hellman skulle ställa sig på Allsångens scen samma vecka som vi ramlade över Kerstin Ekman på affärn i Los. Och jag smög ju fram dit till kassan för att titta en andra gång och en tredje. Visst så var det så.

Ett stenkast från Voxnan röker kusin M nyfångad abborre. Mina fötter vilar igen sig på en kameldoftande puff från Tunisien och i sovrummet har den engelska flottan siktats vid Vinga. Oboj, oboj.

C lägger en kyckling tillrätta i kryddfylld vinmarinad över natten. Veckans meny är genomitaliensk. En våldsamt fin Chianti, buren på axlarna genom Europa, tronar ensamt i vinstället. Kommer knappast att klara sig levande genom veckan.

Men det ska minsann jag. Och kattan våran.

Spontana festivaler och koleraepidemier

Har ivrigt laddat skrivbordet med sommarböckerna. I år fick bokhögen extra hjälp av presenter från Australiens bästa nätbokhandel. Sex volymer av enbart inhemska författare utgivna i en sjukt stilig Penguinserie. Kunde inte annat än tjuvstarta på högen i helgen. En helg av stilla läsande och vilsam allenahet.

Smög mig in från botten där Bengt Jangfeldts biografi över Axel Munthe låg och vibrerade. Hittade nämligen Munthes egen ”Boken om San Michele” på en väl inrökt spiselkrans förra helgen och förtjusandes av fantasin, bilderna och språket. Nu blev just den volymen kvar där på spiselkransen men Jangefeldts utsökta undersökande stillar även det Munthe-hungern med sin alldeles egna, vilsamma vältalighet.

Laddad mening där.

I vilket fall rymmer historien om Munthe en sommarkänsla av rang. Just den sortens som varje år överfaller mig våldsamt när staden börjar lukta av sommar, turister, avfall, avgaser och solvarmt damm. Nämligen lockelsen att ge sig av. En känsla som i år späds på av flertaliga besök från den nyfunna släkten i Kanada. Som utan pardon eller tvekan slänger sig mellan svenska rockfestivaler och spontana Oslo-besök. Tåg, buss och flyg. Mersmak blir bara förnamnet på den inspiration sådant föder.

Men Munthe var det ju. Som slänger sig mellan europeiska länder, huvudstäder och koleraepidemier. Dels i idealistisk längtan över att göra skillnad och genom rent karriärmässigt smarta val samt naturligtvis med hjälp av den, kärleken. Utraderar fadersarvet och lånar upp en slant till. Drivs av otillräckligheten och känslan av att inte höra till, samt av viljan att höra till.

Jamen du hör ju, en romantisk sanndröm för en redan romantiskt smittad varelse som jag. Och vilken förstabok att inleda lässommaren med.

Möjligheten att läsa in vad som för stunden behövs läsas in är en av litteraturens gåvor. Och något som sommarläsningen ska vigas helhjärtat åt i år. Som om man kunde välja.

En burk fransk senap

Många dagar sedan senast. Men när jag hittar såväl en burk fransk senap som flera bortglömda dosor snus i kylen tar jag det som ett tecken. Den franska senapen var ovanligt välkommen eftersom jag nyss stod djupt med armarna i en ljum potatissallad. Som bara ropade på franska sommarvindar att svalka den strimlade rödlöken med.

Och så lusten förstås. Den är alltid ett tecken.

I Hamra hittade jag under värsta städivern en pärm papper från gymnasietiden. Gick genast djupt vilse i det av tiden förgyllda och ljuvt förljugna sentimenten. Så illa att jag kvickt stoppade den smala ljusblå pappärmen i packningen. Allt för att dra ut på den för evigt förgyllda dåtiden.

Vilket inte är helt sant. Där fanns också sparda prov och uppsatser med vad jag än minns som snåla omdömen. Lågt tilltagna siffror som svar på mina heta och plötsligt uppflammade åthävor (och egna överskattningar). Som små bitar av lime i den i övrigt lättdruckna gin o tonicen.

Och nu ligger den här, pärmen. Och väntar på att åter dela med sig av minnen.

Så tänker jag att detta är alldeles väldigt i tiden, nuförtiden. Kjell Espmark delade nyligen med sig av sina minnen, på ett mycket litterärt vis. Likväl ska Torgny Lindgren göra till hösten. Och båda två gör nummer av hur minnena är lögnaktiga speglar av en förfluten verklighet som egentligen aldrig upplevts. Vilket nog borde få mig att tvivla än mer, inte bara på minnets tillförlitlighet, men även på morgondagen. Kan det vara så att där redan lurar minnen som för alltid och evigt ska fördriva vad jag egentligen upplever. Byta ut och jaga bort det jag dagligen kallar min verklighet och min vardag.

Men troligen är det inte alls något illa. Utan något som för femtio år sedan hade kallats försynen och mycket välkommet.

Läser igen i min farfars dagböcker. Hittade flera av dem som bygger vidare på de brottstycken jag redan tagit del av. Någon annans minnen blir mina egna och som sådana omedelbara sanningar. Utan något mycket av det egna filtret.

Att ”den sanna historien” vinner mark över det litterära och berättande känns naturligt. Och i tiden.

Har du nu läst ända hit brorsan så skynda nu för djevulens skull hit. Jag har dammsugit idag och har inte den minsta lust att göra det igen innan ni kommer. Och nu räknar vi ned något så förgrymmandes!

Nu ska jag bränna upp lite kött till den franska potatissalladen. God spis!