Nu blir det lite musik.
Jag har nämligen köpt en liten svart låda. Trots att jag gick och väntade, vad som verkade vara oändligt länge, på en liten grön. Fin och smal, blyg, som den sista inandningen innan sömnen. En Ipod nano, sprakande grön i storprakten. Men så där i kön till kassan ändrade jag mig, och överraskade mig själv. Det blev en liten svart. Och oj, så stark. Farligt nära någon slags total tekniktillbedjan.
Så det första som fick plats var Springsteensamlingen. Naturligtvis. Smet in så snabbt och naturligt. Och oj så bra den är: konserten på Hammersmith 1975 – har sagt det förut, men oj, det så mitt i hjärtat.
Men nu var det ju det där med fönstren på vid gavel i Paris.
Som bara slog mig när jag stod diskandes. Naturligtvis med öronen lysande vita av de nyuppackade propparna. Och egentligen ska jag tacka T på jobbet; han delade med sig så storsint. Igen. I öronen rullade nämligen Bon Iver, och om du nu inte redan har hört det, så googla inte riktig än. Eller strunta i det. Det var nämligen vad jag genast gjorde (och nu måste du ju ). Först träffen är nämligen ”go-to-hell-ms-Rydell” från DN som visserligen skriver bitvis total avundsvärt men ibland målar lite väl nära de hörn vi står och bligar. Men det är en helt annat historia.
”And I told you to be patient, and I told you to be fine, and I told you to be balanced and I told you to be kind.”
Av någon bisarr anledning har jag slutat upp med att lyssna på texterna. Fångar upp små rader, om de kryper nära melodin eller rytmen eller så. Men lyssnar inte längre lika väl på knorren. Söker inte historien i texten, låter inte orden ta platsen.
Så, hos Bon Iver hittar jag hem. Har inte den minsta aning om vad texterna handlar om, men Skinny Love slår upp fönstren på vid gavel, blåser ut dem i ett gnistrande glasregn, som om de vetter mot gatan där vi bodde, där i det sommarheta Paris. Där att öppna ett fönster bara hjälper mot värmen genom att släppa in dofterna, ljuden av en förstorad verklighet. Svetten stannar på kroppen men får en ny betydelse. Förvandlas från instängd smuts till att vara botten i en ny inandning. Som syresätter bort allt vad panikattackdiagnosen sa tidigare. Och så, efter sextioåttonde lyssningen finns det fortfarande där; suget i lårmusklerna att lätta mot himlen.
Så kommer jag åt den lilla snurrskivan. Oj, så jag älskar den lilla snurrskivan. Och det snor till. På den lilla maskinen. Än så länge har jag inte ens tänkt tanken att lägga till musik som är kanske-bra. Och så skorrar gubben igång igen med sin Darkness on the edge of town. Och det här är texter, historier som jag kan bättre än vägen till jobbet.
Och på samma sätt lättar, lyfter magmusklerna.
”Well everybody got a secret, son, something that they just can’t face, some folks spend their whole lives trying to keep it. They carry it with them every step that they take.”
Är det pianot, gitarren, sången som berättar historien? Nej, det är väl helheten. Eller snarare delarna där vi fyller i resten för att få helheten. I mellanrummen. Som alltid.
Men det suger det till igen. Och jag är där igen. Tillbaka på fötterna vid det vidöppna fönster. Nu helt naken, härligt! Med de flygiga skirtunna gardinerna, slitnare än något jag tidigare sett, med hettan som tvingas tillbaka, från pannan, ansiktet, bort bak mot nacken, och lättar lite, men utan att ge efter. Den sötäckligt doften av svett, asfalt och sprit. Avdunstet och avfallslukten. Tätheten i hundskiten; fyllan i tunnelbana.
En till bild: med risk att bli alldeles övertydligt odiskret – o farliga, livsfarliga liv! Och ett kolon:
”Crazy Janey and her mission man, were back in the alley tradin’ hands. Long came Wild Billy with his friend G-Man, all duded up for Saturday night. Well, Billy slammed on his coaster brakes. And said, ”Anybody wanna go on up to Greasy Lake?”
Och samtidigt de Pariska fönstren, som svalkar så stilla och egentligen aldrig. Greasy Lake igen och igen, Som detta, slutar (igen) med The Congrats:
”I don´t care, I don´t even bother”
Jag har 259 låtar i min svarta lilla nya Ipod. Den ska rymma 30 000.