Kunde inte hålla fingrarna borta. Nu har jag köpt ännu en live-skiva med Bruce Springsteen. Han råmar som urfyr genom mitt inre den mannen. Och det är inte bara för att jag lägger åren på ryggen. Han har råmat där sedan lillkillen lärde sig att Press-play-on-tape.
Men denna gång är det ju DEN liveskivan. Nämligen den legendariska livekonserten på Hammersmith Odean i London från 1975. Hade du tv-n på i vintras när konserten sändes på goda, goda SVT så vet du vilken.
Den rymmer också essensen av råmandet. Thunder Road, Born to run, It´s hard to be a saint in the city, Backstreets, Jungleland, Kittys back, 4th of July…ja det bara fortsätter. Så nu vet du vad jag har i skallen i kväll.
Nu glömde jag ju Rosalita, The E street shuffle och Spirit in the night. Nä det är ingen hejd på hur mycket kärlek som kan rymmas på en skiva…
Inom en väldigt kort tidsrymd, kan inte precisera, kommer jag att mer eller mindre tvinga fram ett skönt södermöte i vårsolen.
Vårsolen, inte sommarsolen.
Vi klipper ett bord i söderläge och sen skrattar vi bara när solen går ner.
Bruce har aldrig varit varken bättre eller foxigare än under just den magiska aftonen. Till och med min mest cyniska vän här på jorden (http://rhubarbfool.blogspot.com)fick något vått i blicken när hon såg honom i DEN mössan och DET linnet. Oj vad fint. Och nu har han gått och spelat in en platta med Pete Seeger-låtar. Någonting säger mig dock att den inte är fullt lika bra…
Kärlek!