Any chance of a top-up?

… var en fras som yttrades frekvent av yours truly igår kväll. And there was. Oh yes, ample opportunities. Min molande huvudsvål vittnar därom. Kanske också att min kärlek sitter iklädd kalsong och ser en dokumentär om Kina med glasartad blick.

Kräftskiva igår. Med engelskspråkigt besök; från the Big Apple no less.

Ibland undrar jag, då jag träffar utsocknes, om inte myten om den svenska synden faktiskt lever och frodas i det kollektiva utländska medvetandet. På gott och ont. Och allt detta för att Anita åmade sig i Fontana di Trevi en gång, och Börje Ahlstedt visade snoppen på bioduken 1968. Intressant.

I och med mitt västkustska arv har jag bevistat mången kräftkalas. Men aldrig ett med hela spinoffkräftkitet, som igår. För jodå, vi både tutade och bar hatten käckt på sned. Skönt, på något sätt, som ett slags kollektiv social regression. Vi hade både ilsket röda kinesiska kräftor och lite mer bleka turkiska. Och den nya nubbefavoriten förstås; Gammal Norrlandsakvavit. Smiskar både Skåne, Aalborg och alla deras bleka sydländska kusiner.

Hamnade i kort men intensiv politikdiskussion med en sympatisk man på balkongen. Upptäckte att han befann sig på den förhatliga andra sidan blockgränsen. Och blev medveten om mina egna begränsningar. Alla som röstar borgerligt är inte onda. Och alla miljöpartister är inte snälla, förmodar jag, enligt logikens regler. Men tänket lever kvar i mig, detta till trots. Min barndoms retorik ekar i öronen. Roffarmentalitet. Kulturimperialism. Solidaritet. Ro-pen skal-la, dag-hem åt al-la.
Denna insikt hindrar mig alls icke från att omhulda mitt proggarv så fort tillfälle ges. På onsdag ska kära mor, syster, M och jag vältra oss i naivistisk plyscheskapism då Nationalteaterns rockorkester intar Mosebackes utomhusscen. Och härligt ska det bli, trots nyvunnen visdom.
Back to the crayfish record, then. It ain’t over ’til the fat lady sings, heter det väl. I vårt fall var the lady en yrvaken finsk tant på grannbalkongen. Men inte slutade vi för det. S, tre år, agerade bartender med stort självförtroende (till känsliga läsare kan jag meddela att nej, hon fick ingen sprit). Sedan dansade vi ringdans till Franz Ferdinand.

En klok man skrev något om årets kräftskiva och vem vet, han kan mycket väl ha rätt. Det var ett tag sedan jag dansade tryckare till Patti Smith, och jag gör gärna om det. Snart.

Delta i diskussionen

2 kommentarer

  1. Sitter och garvar åt denna träffande beskrivning av den underbara kräftskivan. Späckad med sköna understatements (beskrivningen alltså, skivan var knappast understated). Men ett borgarsvin på er fina balkong? Hoppas det var en av de där förvirrade borgarna som samtidigt som han förfäktar en åsikt bär den rakt motsatta gömd någonstans inom sej.
    Minns att det vankades hembakat bröd och god paj också, att bartendern var klart underårig vilket bidrog till den dekadenta stämningen, och att vi dansade järnet till When Tomorrow Comes, utan en tanke på tomorrow. Härligt, tack!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *