Stockholm ur fågelperspektiv

Igår såg jag vintern koppla greppet om Stockholm. Ovanifrån. Från Teaterbarens panoramafönster följde vi flingorna och människorna som stretade mot vinden på Sergels torg. Till slut syntes inte de svartvita rutorna längre. Tanter med käpp stannade en stund och pustade. Och tonåringarna bombarderade varann med årets första snöbollar. Det kändes bra på något sätt, att välkomna vintern ur ett fågelperspektiv tillsammans med sina vänner. För att sedan halka hem på gummistövelsulorna, rakt in i en varm famn och rykande gulaschsoppa.

Jag har gömt mig under täcket ett tag. Med mina böcker. Ständigt dessa böcker. Ska man behöva bli folkskygg bara för att man studerar? Nej. Så idag struntade jag i att vara så in i helvete duktig och gick med goda syster och hennes lillpilt på pulkpromenad i stället.

En sak som värmer nästan lika bra som gulasch och kramar mot snålblåsten är Regina Spektors nya skiva. Jag unnade mig att gå och bläddra en stund på Pet Sounds igår, i stället för att ladda hem. Ruskade av mig snön och bestämde mig för Begin to hope. Hon är för mig vad Raymond & Maria är för M, misstänker jag. Lika enkel som kristallklar vardagsfilosofi som gör livet lite, lite enklare att förstå sig på. Med sköna varietévibbar, ibland elektronikaflirtar och till och med lite sång på ryska. Som borjstj i magen, fast i öronen.

This is how it works / You’re young until you’re not / You love until you don’t / You try until you can’t / You laugh until you cry / You cry until you laugh

Precis så enkelt kan det vara. Om man tror Regina. När jag känner mig mera höstdeppig och förvirrad (klena nerver, antar jag) sätter jag på Camera Obscura och fnissar lite till I should be suspended from class / I don’t know my elbow from my ass. Så kan det ju också vara. Så får man bestämma själv om man vill skratta eller gråta åt eländet.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *