Jag och torsdagsdrinkarna

Efter fåfänga försök att ta mig till bolaget tisdag och onsdag, klättrade jag idag in genom samma port på Rosenlundsgatan, ungefär samma klockslag som i måndags. Kvart i arton. Och idag verkligen med ett ärende. Mitt förra besök väckte en sådan skrivglädje att jag längtat efter att åter äntra arenan.

Förbi en milt överseende säkerhetsvakt i trappan, stävade jag in likt ett guppande skepp, gluggarna störtöppna och med hjärnan i anteckningsläge. Men som det så ofta blir när jag verkligen försöker ta in, lagra och minnas, rinner det lika mycket ut som det stannar kvar.

Men inga vidare bortförklaringar. Jag hade ju ett ärende som måste redovisas.

Torsdagsdrinkarna och jag har mycket litet gemensamt. Eller kanske tvärtom har vi allt gemensamt. Folksamlingen omkring mig (för det var betydligt fler i spritkorridorerna idag än i måndags) hade många olika mål i sikte. Det liksom låg i luften. En mångtydig parfym av viljor och önskningar; förhoppningar och målsättningar. Förbi mig gled en man, ivrigt spottande i sin mobil, med varukorgen full av Staropramen (burksorten). Bakom honom till höger, böjde sig en ung kvinna ned vid hyllan för vinnyheter med tvenne Agrest de Guitard i famnen. Även hon med örat i sin telefon.

Efter ett snabbt ögonkast till kassorna blev blandningen av röda, vita och mousserande viner mitt minne snabbt övermäktigt. Fantasin formligen måste ha exploderat på de två dagar jag missat att besöka butiken. Dessutom pågick ett småtrevligt, skojfriskt bubblande mellan kassörerna och konsumenterna. Surmulenheten hade bestämt lämnats utanför dörren, tillsammans med mörker och snålblåst.

När jag så sökte mig in mot mitten av den lagerlika lokalen stod det klart att trenden jag sett från i måndags fortfarande gäller. Idag var glögghyllan än mer utplockad. Det såg snart ut som om de kan lida en oförlåtlig brist även på Blossas starkvinsglögg . Men än fanns det kvar av boxvarianten vilket i systemets katalog fått den illustra färgbeskrivningen: brun. Men minns var ni läste det först, det är glöggbrist på uppseglande i stan!

Väl stående vid beställningspulpeten igen, med en förgäves förhoppning av att få höra något exotiskt och spännande beställas hem, överhörde jag istället två män en skvätt äldre än än mig och med betydligt mer behåring i ansiktet, ståendes mitt ibland ölbackarna. Den mösslösa polarn frågade sin kompis vad han letade, varpå svaret kom kvickt: tja, nåt billigt men som ändå går att dricka.

Nu plingade det även i min lur varpå koncentrationen försvann för ett ögonblick. Så tyvärr fick jag inte se vilken pilsner som fick lida epitetet. Kanske det Starköl ,som kvinnan framför mig i kassan något senare byggde ett mindre berg av.

Färdigpratad hade även min hand slutit sig kring det dryckjom jag i detta nu insuper och avnjuter, och på ett ögonblick stod även jag i den småputtriga kassan, lite förvånad över att jag inte genomfört mitt ärende mer grundligt.
Men så i kassan till vänster om min så såg jag genast varför. Efter ett snabbt byte av kö  (där jag tog en liten förvirrad loop runt hyllan med fruktviner för att undvika irritation och undrande blickar) stod jag bakom ”the torsdagdrinkares dream”.

Den glasögonprydde mannen i mörk halvlång rock med skjortsnibb, hade plockat upp närmare femton olika flaskor på bandet. Högst i höjd tronade två buteljer Rémy Martin VSOP , en dricka inte många kolkar i sig av förströelse på en måndag då det är piss på tv.

Granner till den ädla drycken fanns ett par Viña Alberdi, ett litet kompisgäng Brown Brothers och där stod även någon Roodeberg . Tillsammans bildade de possy med vitingar bland annat av sorterna Villa Maria och Chablis .

När jag hystade upp min låda Barone Ricasoli kände jag genast att nu, ja nu får den ett ögonblicks lycka av gott sällskap av nya vänner. Och själv kan jag stäva hem, med fullgjort ärende, till en nymikrad bit lasagne att skölja ned med baronen.