Idag ska jag äta ännu en semla

Hemma från jobbet idag. Men jobbet har följt med hem. Sitter med en illasittande inflammation i höften stilla i den röda fåtöljen. Rör mig mellan köket och datorn knarrigt och stelt som ett äldreboende. Men det ska bli bättre med lite piller säger doktor Per. Så jag äter piller.

Och snart ska jag äta ännu en semla. Den andra för året. Denna köpt på ICA med utgånget datum och röd prislapp. Torr i kanterna troligen men det gör inte så mycket för den ska få bada i varm mjölk.

Omkörd av en dam på 75plus på väg in på vårdcentralen idag funderar jag över att bli gammal. När kroppen snart sviker tankens snabbhet men omgivningen virvlar på som vanligt. Och en enkel sak som att ta sig ombord på tunnelbanan är jämförbar med en tekning i ishockey. Verkligheten är i nutidens utkant men också i den hopplösa mitten av öppningen på tunnelbanedörrarna. Där det verkliga kriget pågår.

I vårdcentralens väntrum, längst bort i kallgula korridorer sitter vi så, 12 sjuka själar, och ägnar oss åt att aktivt inte prata med varandra. Bikersnubben i läderbrallor bläddrar i månadsmagasinet iForm. Pappa med två barn fnipplar med sin mobil: ”men mötet har jag flyttat till imorgon förmiddag”. Äldre man med vitt vågigt hår (har jag inte sett honom förut) går långsamt genom rummet och slår sig tung ned i en stol, kurar med jackan i knäet och klipper med ögonen. En tant med blå överdragsplast på skorna tittar sig omkring anklagande, som om vi andra hindrar henne från att träffa sin läkare.

Förresten har över hälften sådan där blå överdragsplast på skorna. Ska man ha det – var fanns den – är det för smittorisken – eller har de för evigt dragit in på städningen av just dessa korridorer?

Varje minut kommer det in någon och ropar upp någon persons namn. Vilket underligt jobb! Att dagen i ända gå ut och in från sitt kontor för att ropa upp helt okända människor. Som tungsinta och svårmodiga följer med tillbaka. Hur många kan det bli på en dag?

Så ropar någon mitt namn. Eller nästan: ”Carl Trogen!” Det kunde lika gärna varit min far. Så jag tvekar en bråkdel av en sekund. Men följer med in på ett kalt, plastdoftande kontor med utsikt över Tussmötevägen.

Det yr snö därute.

Att sedan gå därifrån, genom yrsnön som fastnar i håret, för att köpa en semla, är lite av en befrielse.