F! goes fyrtiotalist

F! hade kongress i helgen och man valde nya talespersoner. Jag borde naturligtvis varit där och påverkat, men ägnade mig helt skamlöst åt att umgås med vänner och kramas med M i solen istället.

Gudrun blev inte oväntat omvald, men i stället för unga, skånska Sofia Karlsson blev Stina Sundberg vald till andra taleskvinna. Sundberg har tidigare varit rektor för Kvinnofolkhögskolan – den enda eftergymnasiala utbildningen i Sverige med enbart kvinnliga studenter och lärare – och är en klassisk andravågenfeminist med rötterna i sjuttiotalets kvinnorörelse. Dessutom en självklar representant för HBT-medlemmarna inom F! eftersom hon är uttalat lesbisk.

Jag förstår att valet föll på henne i och med den tyngdpunkt på folkbildning som kommer att prägla F!:s arbete de närmaste åren. Men jag kan ändå inte låta bli att känna en viss skepsis; två fyrtiotalistkvinnor som ansikten utåt? Var är den nya generationen feminister? Var är de med annat etniskt ursprung än svenskt? Var är arbetarklassen? Var är lantisarna? Och, faktiskt, var är männen?

Reaktionerna i media är som väntade: små, eftersom nyheten inte innebär någon möjlighet till skandalifiering, och skeptiska. Ekot konstaterar att F!:s nyvalda styrelse består av ”en grupp människor vars hemvist kan beskrivas som i olika stycken vänster, storstad, akademiker och med ett tydligt inslag av homosexuella”.

Tråkigt nog måste jag faktiskt säga att jag förstår att Ekots något generaliserande analys innebär en risk. En risk som innebär att signalen vi sänder är att feminism är en vit, akademisk medelklassangelägenhet. Utan andra än kvinnliga, 50-någonting, akademiska vänsterkvinnor som symboler för rörelsen riskerar vi att förlora de medlemmar (och eventuella framtida väljare) som inte känner igen sig i dessa symboler. Jag tror att kampen om kvinnorösterna, och framför allt de lågavlönade kvinnor som hör till ”den nya underklassen” kommer att få en avgörande betydelse under valet 2010.

Så jag hoppas att F! efter extrakongressen 2008 (då det ska beslutas om framtida valdeltagande) väljer en tydligare heterogen front utåt. F! är en organisation där alla som vill se en feministisk samhällsomvälvning är välkomna. Jag tycker dessvärre inte riktigt att valet av talespersoner sänder det budskapet.

Delta i diskussionen

3 kommentarer

  1. Ja, du har rätt i att båda talespersonerna är vita och medelsålders. Det fanns ingen yngre nominerad denna gång, jag själv försökte få Mikaela Robsahm att nominera sig..

    Men! Som kontrast till talespersonerna så är den övriga styrelsen faktiskt yngre än den förra, så Fi håller inte på att damma igen. Och styrelsen som helhet kommer inte uttalat från vänstern, även om några gör det.

    Se till att komma på nästa kongress så att du påverkar! 😉

  2. Ja, styrelsen är både yngre och mera heterogen och det är jag naturligtvis väldigt glad för. Och styrelsens sammansättning är naturligtvis viktig; den sänder signaler till organisationen och påverkar huruvida den enskilda medlemmen känner sig representerad eller ej. Men – och det här är ett viktigt men, tycker jag – styrelsen är inte särskilt synlig utåt, utanför själva organisationen. Och det är de signalerna jag syftar på i inlägget – potentiella medlemmar och väljare, som ännu inte lockats in i organisationen riskerar att skrämmas bort.

    Ja, nästa gång ska jag vara med också och inte bara gnälla efteråt!

    För övrigt har jag ingenting emot vänstern – tvärtom! Och igen: gratulationer till styrelseplatsen!

  3. Jag håller med om det stota men-et. Det tål att jobbas på tills nästa årsmöte.

    Men (! 🙂 ) styrelsen är någorlunda synlig i andra uppdrag utåt. Jag har redan efter några dagar fått flera inbjudningar att tala om Fi och feminism osv i olika sammanhang.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *