Idealism/materialism

Idag är första dagen på semestern. Jag har ägnat den åt att läsa alla inlägg i vårens litteraturdebatt, som jag bara sett fragment av när det begav sig. Det regnar ute. Jag äter glass. Inne. En ypperlig dag att förkovra sig på. Vad säger de lärde då?

Förra gången det blev obegriplighetsdebatt handlade det om min favoritpoet Ann Jäderlund. Det var i slutet av 80-talet. Då handlade det om att Jäderlund skrev obegripligt och använde sig av ett ”kvinnligt” språk som de stackars manliga recensenterna inte kunde förstå. Idag ingår hon i den av de radikala så bespottade kanon. Då var hon radikal i högsta grad.

I år handlar det om språkmaterialism. I poesi, såklart. Den genren verkar bara kunna få uppmärksamhet när den dissekeras och baktalas på kvällstidningarnas kultursidor. Ärligt talat, hur många poesidebatter har man hamnat i runt bordet på fredagsölen? Nej just det.

Johan Lundberg, liberalismens intellektuelle Don Quijote, söker efter eviga värden. Var är skönheten? frågar han sig och pekar finger åt alla unga språkmaterialistiska poeter som bara bryr sig om teckenexperiment. Normbrytandet har blivit det enda kriteriet för att något ska passera som god poesi, resonerar han. Och så hänger han ut tidskriften OEI som en nepotistisk maktbas som styr över all text som skrivs och publiceras i Sverige. Alla håller varandra om ryggen och recenserar varandras dikter. Och stackars alla andra (romantiska och kvalitativa) poeter i danande som inte skriver på det sättet – nu kommer de inte våga skriva längre och än mindre försöka bli publicerade, menar han.

På andra sidan står en armé av post-postmodernister anförda av bland andra Lars Mikael Rattamaa. Poesin har aldrig varit bättre, skanderar de. Kallar Lundberg för gammelgubbe och konspirationsteoretiker. Romantikens metaforer är avskaffade, nu sysslar vi med språket på dess egna villkor. Revolution! Med ramsor och språkliga nedrivningar ska vi frälsa folket. Neodadaism, på något vis, tänker jag. Och min bekanta Kajsa Sundins nyutkomna diktsamling Definition används som slagträ i diskussionen – av båda sidor. Dels upphöjd som Den Nya Poesin och dels avfärdad som navelskådande trams.

I slutändan handlar diskussionen nog om idealism eller materialism. Och visst, det är inte så modernt att vara idealist idag. Tro på de stora sanningarna och värdena. Jag tycker lite synd om Lundberg. Jag vet hur det känns. När man inte riktigt har koll, men inte vill erkänna det. Då är det lätt att avfärda det nya som obegripligt strunt. Varför lyssna på Libertines när man kan lyssna på Stones, liksom.

Men finns det verkligen bara svart och vitt? Måste det vara von Heidenstam eller OEI:s pipljudpoesi? Postmodernism in absurdum blir lätt så platt och innehållslös. Romantisk/traditionellt lyrisk dikt å andra sidan blir lätt pompös och osund. Och så står kulturetablissemanget och det unga gardet på varsin sida staketet och kastar skit på varann. Båda sidor skriker: Essentialister! och det är ju det fulaste man kan vara i dessa komplexa intersektionalistiska dagar, oavsett vad man lägger in i begreppet.

Jag undrar lite tankspritt och pacifistiskt: kan det inte finnas plats för båda hållningarna? Och framför allt, alla de språkliga riktningar och uttryck som finns däremellan? Själv är jag inte särsklit oroad över litteraturens framtid. Jag tror inte att OEI-spöket kommer att reducera all samtidslittertur till språkexperiment. Inte heller att vi står inför en traditionalistisk backlash. Jag tror att litteraturen klarar sig bra på egen hand. Nästa generation sitter på kammaren och väntar på att få kalla Rattamaa för gammelgubbe. Och så var det radikala dammigt, igen.

Delta i diskussionen

7 kommentarer

  1. Tack för debattresumén. Har inte följt den. Men borde man inte debattera varför ingen läser poesi längre. Eller nästan ingen. Den tillhör inte längre allmängodset liksom. Upprör eller berör ingen utanför den lilla kretsen. Varför är det så? Ser fram emot svar!

  2. Mikko: Nu resonerar du lite som Lundberg (även om du kanske inte menar så?): Poesin har ”kidnappats” av ett gäng avantgardistiska åttiotalister som skriver enkom för varandra – ingen annan förstår. Och det är väl därför de mera traditionalistiska litteraturkritikerna är så ledsna/sura. De får inte vara med och leka helt enkelt. Då skriker man efter en ny Tranströmer.

    Är det verkligen så att poesin inte är allmängods längre? Jag läser poesi. Du läser poesi, tror jag? Och visst skrivs det en massa poesi som inte kan stoppas in i det så kallat språkmaterialistiska facket. Johannes Anyuru, till exempel. Marcus Birro (även om det var dåliga exempel, för jag gillar inte någon av dem). Och så måste jag undra lite om poesi någonsin har varit lika allmängiltigt som prosa. Kanske på sjuttiotalet då när allt var politiskt? Vad säger du?

  3. Det verkar som om äldre människor kan citera typ fröding och harry martinsson. Min far kan hela fänrik ståls sägner utantill. och en massa dan andersson. Nån sorts allmängods. Och det var väl typ en världshändelse när Les fleurs du mal gavs ut? Nu är poesi nånting annat, kanske inte sämre men mindre spritt. Men jag vet inte vad jag tycker om modern poesi, det modernaste jag läst är jäderlund och frostensson. Jäderlund är fantastisk. Men efter det, har ingen aning. Så jag får väl sälla mej till Lundberg. Jag undrar om poesin kanske har en helt annan funktion nu än förut.

  4. When you put it like that. Du har nog rätt. Men samtidigt har jag ständigt en känsla av att när man upplever att saker förändras, är det oftast man själv som förändras. Men jag vet inte.

  5. Kan rekommendera Gombrowicz attack mot poeterna i ”Mot poeterna” i hans ”Dagboken 1-3”. Kanske inte så nyanserat men ganska uppfriskande. F ö var det kul att Dan Andersson än så länge vinner över skräpkultur!

Lämna en kommentar

Lämna ett svar till magnus Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *