Tvister och törnar

Jag körade en gång på en skiva. Musikläraren på mitt dåvarande jobb var glad amatör med hemsnickrad studio i radhuset. Refrängen i låten (som handlade om hans ex, tror jag) gick: ”Man ska inte ropa hej, hej, hej förrän man kommit över bäcken”. Min insats bestod av ”hej, hej, hej” i tre olika stämmor med lagom mycket schlagervibrato.

Uppenbarligen tog jag inte till mig budskapet, trots många omtagningar. Numera borde man kanske omformulera visdomsorden till: ”Man ska inte blogga hej förrän man kommit över bäcken”.

Nog om detta och till saken? Okej då.

Jag var allt lite förhastad då jag sprudlande förkunnade min nya anställning. När jag kom för att skriva papper i tisdags möttes jag nämligen av en märkbart brydd och nervös biträdande rektor. Det visar sig att man glömt att det kan dyka upp övertalig personal inom Stockholms stad som har förtur till tjänsten. Och sådana hade dykt upp som kaniner ur trollkarshatten. Två stycken till råga på allt.

Tjena.

Jag har tackat nej till över tio intervjuer sedan dess, kvittrande ”jag har redan tackat ja till en tjänst!”.

Magplask, alltså. Om än deras misstag, så min huvudvärk. Ledningen försöker övertyga nån obskyr tjänsteman om att jag har kompetenser som de andra två minsann inte har, men jag är inte optimistisk. Det var bara att ringa facket och kolla vad som gäller. Enligt dem är jag anställd enligt avtal. Anställer de en till har de två på samma tjänst och måste avskeda en. Om det blir jag kan jag driva skadeståndsärende.

Mm. Nu var det ju inte riktigt så jag tänkt mig min första riktiga anställning.

Nu väntar jag på att den obskyre tjänstemannen ska prata med en ännu mera obskyr jurist. Ingen verkar på allvar veta hur det ska bli. Men jag väntar inte bara. Det skulle kännas lite ointelligent. Efter en chockartad förmiddag, som bland annat inbegrep att grina på Liljeholmens busstation och bli tröstad av en okänd fyraåring (bless him) var det bara att ta nya tag.

Så igår började jag söka jobb igen. Back to the famous square one. Efter några timmar hade jag tre intervjuer bokade och började se en mening med livet igen. Har varit på två hittills och åtminstone en av skolorna vill ha mig. Och till bättre lön. Men jag gillade verkligen Bredäng, trots the events of late. Så i stället för rättslig process tror jag att jag nöjer mig med att kräva högre lön om de mot alla odds lyckas köra om de övertaliga.

Märkligt begrepp förresten, ”De Övertaliga”. Lite sorgligt på något sätt. Menlös arbetskraft som driver som skeppsbrutna runt i byråkratin. Jag skulle min själ inte vilja vara en sådan.

Twists and turns. Bergådalar. Sånt är livet va? Roligare än karusellen i alla fall. Imorgon bussar vi till systers lantställe utanför Norrtälje, äter sill, dricker nubbar och klappar fåren en stund. Det ska bli riktigt, riktigt skönt. Och den första som säger ”man ska inte ropa hej” får en pungspark som hörs ända till Bredäng.

Delta i diskussionen

2 kommentarer

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *