The New Deal

Här är en till med ett nytt liv, Poppis.

Undertecknad har visserligen arbetat ett par veckor, men själva arbetsmaterialet – ungdomarna – kom först igår. Så mycket händer var dag att jag inte hinner informera kärleken om allt ens om jag pratar oavbrutet från att jag kommer hem till läggdags. Så jag låter bli, och det är nog bra. Försöker lämna jobbet på jobbet men det är svårare än man tror.

Det mesta är dock väldigt roligt. Ens sociala sida blommar i färger man inte ens visste att man kunde prestera. Med 1500 tonåringar och 150 kolleger blir det några att hälsa på. Sånt tar på krafterna. Den goda ambitionen att dölja min rökning (hej Freudnapp) för eleverna har således fallit platt. Redan igår satt jag barfota (ömma fötter) med ciggen i mungipan utanför huvudentrén, djupt försjunken i fåfänga försök att förstå något mystiskt dokument (ibland tror jag att jag arbetar på Försäkringskassan och inte som gymnasielärare – blanketter och mentorskap har ingått en ohelig allians).

Vad som är underbart är att jag ska undervisa en kurs som i princip bara innehåller litteraturhistoria. Fatta att man får stå och prata modernistisk lyrik utan att bli avbruten, och få betalt! Vilken lycka.

Jag har en mentorsklass också. Kidsen är allt mellan 15 och 19. Skiftande livshistorier redan då. Jag har en del ghettokids, som kallar varandra svartskalle, och när jag påpekar att det är ett kränkande ord jag inte accepterar i mitt klassrum svarar de ”men vadå, han har ju en skalle och den är svart, lägg av, han är min polare”. Vad göra? Gudrun vet. Men de är ju sköna ändå på sitt sätt. Provokation som livsstil.

Jag har också unga intellektuella i min klass. Jag älskar att gymnasieungdomar så totalt saknar perspektiv och självinsikt. Känner igen mig precis. En ung anglofil försökte idag övertala mig om att svenskundervisning är fullkomligt onödig, eftersom engelskan kommer att ha raderat ut vårt modersmål inom 50 år. You gotta love it.

Och så kan man muttra på lärarrummet med de gamla rävarna. ”Sex år på universitetet för det här”, när man sitter och slår hål i papper trekvart utan uppehåll. ”Men du har fulländat den mjuka handledsrörelsen på de sex åren” muttrar de och så fnissar man lite ner i snabbkaffet.

Det är ett härligt liv. Men jävlarihelvete vad kvällstrött man blir.

Ses i pingst!

Delta i diskussionen

2 kommentarer

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *