Stillhet och total oro

Det är inte sällan som jag hittar mig själv i små korta ögonblick utanför det jag gör och tiden. Idag la jag extra märke till två sådana små ögonblick av total bortkollrighet. Troligen har jag sjuttio åttio per dag som inte hinns med utan försvinner.

På väg till bolaget, femton minuter över 6, ingen brådska, styr långsam i stegen, säker på rätt mycket, genom HighValley centrum. Mot mig strömmar rödnästa belåtna med små plastpåsar, trettionånting killen med designkassar och en vit påse kräftsmör från delikatessaffären, stressade pappan som för att hinna med tuben tagit två påsar i vardera hand, en stor pappkasse i munnen samtidigt som han fumlar upp busskortet ur plånkan och skjuter sin sjuårige son framför sig med hoppsasteg. Plus ett par tre och trettio andra. Rätt många på driv en fredagseftermiddag i HögaDalen. Så av någon anledning vrider jag tvärt på huvudet för att stirra in i skyltfönstret på skobutiken som alltid har rea på fullständigt allt. Och rakt mot mig en blick full av pinsamhet och panikblick. En tjej som jobbar i butiken har krupit ut i skylten, trångt som attans, för att ordna skorna men är nu fullt sysselsatt med att dra upp brallorna för att skyla sig. En mycket kort sekund tar tiden slut och när hon tittar rakt på mig som om jag just sett henne med brallorna nere, men jag tittade ju inte ens, och luften blir som klar och tjock samtidigt av hennes oro och min förvirring. Men den är som Harry Potters alla Dementorer och drar en hastig doft av kyla och total stillhet genom verkligheten. Så tittar jag bort.

Det andra hände faktiskt medan jag fortfarande sov. Vilket ju känns ännu lite mer förlorat. Jag anländer till jobbet. Kraftigt försenad eftersom jag har en intervju bokad prick 10 och killen jag ska fråga ut är en av de där upptagnaste som jag med jämna mellanrum springer efter. Så stressar förbi kaffemaskinen och in i rummet till min plats. Men där jag vanligen sitter står en säng. Sängen som jag drog mig själv i håret ur i morse. Lika obäddad. Bredvid sängen står snubben. Väl på plats och i tid och orerar järnet. Jag som fryser bakom honom, känner aftershaven i luften och ser okamningen i nacken. Nära nära. Han berättar, gestikulerar och tar sats för slutklämmen. Så försvinner taket, långsamt bara löses upp och stillheten står som en strålkastare rakt ned på oss. Varenda rörelse han gör med händerna är så mjuk och långsam och tydlig att den fyller hela rummet. Så kommer jag på mig själv och slinker snabbt ned i sängen för att lyssna.

Tja. Och nu är det fredag. Känns som den första någonsin, varenda gång, eller hur?! Låt oss rulla omkull helgen ihop! Jag har i allafalla redan börjat.

Delta i diskussionen

4 kommentarer

  1. Tack. Och tack igen, tror jag. Och helgen rullade omkull med kattens vighet i solen. Sträckte ut sig, gäspade stort med ett slick på nosen, rullade över på rygg och bara njöt.

Lämna en kommentar

Lämna ett svar till magnus Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *