Note to self:

köp ny disktrasa. Den gamla har blivit soggig. Slö, trött och svamplik. Ingen stuns.

Den av Springsteens plattor som jag underskattat mest rullar på grannstörande volym medan jag skär rödlök till en grekisk sallad. Underskattat mest just nu, kanske borde tilläggas då jag har ramlat ned i ett bottenlöst hål av Bruce Springsteen-mania. Efter att ha fetmissat biljetter till spelningen i Globen, satt mitt sista hopp till att åka till Oslo och sedan missat även de biljetterna, ramlar jag huvudstupa, handlöst och med total hängivelse vidare.

När jag letande efter senaste ”Magic” på den mer kreativa sidan av internet, ramlade jag över tre bootlegs vid namn ”Live & rare” 1, 2, 3. Med inspelningar som få har, inte bra alla alls, konstiga duetter, dåligt ljud men jisses så live och så rare. Plus att några var så bra att efter när kören kom in gick det en rysning genom kroppen. Klockan 8 på morgonen. I fullsattaste tunnelbanevagnen. En mörkgrå dag på väg mot jobbet.

Efter det blev det knaperlisas 14 plattor Springsteen. Av vilka jag kom på att jag nog hade de flesta.

I detta nu suger jag ned en livespelning från 1978, de kompletta demoinspelningarna och en spelning från Pheonix – också från 1978. Det skönaste är att på vänt ligger ett gäng livespelningar genom 1990-tal och några 2000.

Det har slutat att vara en önskan om att någon gång i detta jävla livet se den där gubben live på scen till den skönaste besatthet. Naturligtvis med sjukt mycket sentimentalitet, stjärnglitterbelyst ungdomsromantik och ett rymligt glas vin.

Den platta jag underskattat mest (i detta nu) är naturligtvis ”Tunnel of love”. Något jag nog minns mig ha läst i den tyngre musikpressen av initierade pennor som redan när det begav sig visste hur landet egentligen låg.

Och ”Tunnel of love” är så mycket mer än en uppföljning på brottargenombrotten ”Born in the U.S.A” Här väcks historierna till liv. Rimmen som bara sitter där ovanpå gitarrerna och ler. Melodierna som smickrande smiter längs ryggraden och kittlar lagom mycket för att det inte blir sentimentalt eller tråkigt. Utan istället tillbakalutat och (här kommer det:) ärligt.

Håll i hatten!

Jag är ju egentligen en sucker för det tidiga 1970-talet i Springsteenvärlden. (just nu 89 procent av the complete demo tapes från 1972…) men det här är så bra.

Nästa platta som jag tror att jag underskattat å det grövsta måste bli antingen ”Human touch” eller ”Lucky town”. Två av de största musikaliska besvikelser jag varit med om i mitt lilla liv av musik och idoliserande lycka av kött och kärlek.

Delta i diskussionen

13 kommentarer

  1. Magnus, jag ska vidarebefordra inlägget till min fru (din gymnasielärare för en femton år sedan). 1996 låg hon i sovsäck ett natt på Norrmalmstorg, med ett duschdraperi som skydd mot snöflingorna, för att skaffa oss två biljetter till hans spelning på Circus.

    Hälsningar
    Sven
    p.s. Barnens favoriter är Cadillac ranch, Pink cadillac och två på Pete Seeger-skivan: Low bridge och Pay me my money down.

  2. Det enda jag minner från Human Touch är omslaget och att den lät väldigt plastigt mot innan. Kanske värt en omlyssning iallafall. Öronen lär ha mognat.
    Tack för två av liveandrareskivorna. Har inte ägnat dem nog med tid än.

    To-do-lista innan döden:

    * se Bruce
    * se Machu Picchu

    HAR INTE GJORT NÅTT AV DEM. Satan.

  3. My wife säger att jag verkar så negativ. Men det är jag inte. Jag vill bara se Bruce. Och Machu Picchu.

    Sven: Att se the boss på cirkus… den chansen lär inte komma åter känns det som. Vilken grej!

  4. Eh, här verkar bekännelserna hagla.Springsteen, är inte han som knark? De som gillar hans musik låter det kittla ens sinne. Men det är så tomt, varken kropp eller intellekt låter sig påverkas annat än negativt.
    Ta er ur detdär innan det är försent!
    Mikko, nu är det visst ingen hemlighet längre. Hur känns det?

  5. Men vet ni. Bekännelser. En cover på Housemartins version av Yazoos Only You rullar i någon reklam för något fånigt. Jag har alltid fått gåsbubblor av den. Även reklamhelvetscovern. Så.. det var ett erkännande. Du då Laura? Ska inte du komma ut nu?

  6. Jag får massiva goose bumps av ’The Winner Takes it All’. Se där – den enda gemensamma nämnaren mellan mig och Fredrik Reinfeldt!

  7. Ja nu är det din tur Laura. Och vadå varken kropp eller intellekt? Karln har ju både och.

    The winner takes it all. My god Clara. Den låten får mej alltid att minnas när vi skulle lära oss den franska versionen utantill på franskalektionen. Mireille Mathieu. ”Bravo tu as gagné”. Inte goose bumps, mer iskalla kårar och ett lätt illamående.

  8. Mon Dieu, vilken genial översättning! Den måste du lära mig Mikko. ’Je ne veux pas parler des choses nous avons fait’… Det blir många stavelser på franska. Fasen vad kul.

  9. Tack och lov har jag glömt den. Minns bara: bravo tu as gagné, et moi j’ai tout perdu. Prova att sjunga den med hiskeligt skorrrande mireille-röst. Helst ska man nog ha hennes frisyr också. Det var liksom nåt läbbigt med helheten. Vi fick även höra hennes version av Glory glory Hallelujah. Det blev ”trois milliards de gens sur terre”. Hon skippade nån miljard för att det lät bättre med ”trois”. Vår devota fransklärarinnna tyckte att det var artistisk frihet.

  10. Jag har nog inget bra erkännande. länge sedan jag blev påverkad av musik ofrivilligt. tänker faktiskt väldigt intensivt nu, för jag vill ge er något. men jag är väl för blåst för att inse att det faktiskt kan finnas saker jag borde ifrågasätta allvarligt. tja, jag är lite svag för efterkrigsschlagers från finland.
    Magnus, jag förstår inte -En cover på Housemartins version av Yazoos Only You- med vem?

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *