Mats Wilander har äntligen funnit sin mission i livet: som avskräckande exempel på hur illa det kan gå om man när en förkärlek för svart kaffe, obefintlig självinsikt och obeskrivligt usel lyrik. Gissa om jag ska använda den här i undervisningen!
Höga ord och korta visor. Utan tvekan en blogg om ingenting.
Mats Wilander har äntligen funnit sin mission i livet: som avskräckande exempel på hur illa det kan gå om man när en förkärlek för svart kaffe, obefintlig självinsikt och obeskrivligt usel lyrik. Gissa om jag ska använda den här i undervisningen!
Är inte Mats Wilander snarare en förebild? En sportkille som vågar visa lite mjuka sidor. Strunt samma i de litterära kvaliteterna. Om du lyckas få en sportjock att skriva poesi har du uppnått mer som lärare än om du får gymnasieintellektuella att gömma sina diktförsök i byrålådan.
Aj, vilken örfil. Och jo, visst har du rätt. Men ibland är det skönt att ta i från tårna – och jag hoppades åtminstone sjäv att det fanns en viss ironisk klang i mina egna pretentiösa ordvändningar i inlägget.
Faktum är att de flesta så kallade sportjockar jag undervisar varken har några större problem att visa sina så kallade ”mjuka sidor” eller att läsa poesi. Men om den pedagogiska poängen ska vara att låta en sportkille visa mjuka sidor väljer jag hellre en med både sådana OCH litterära kvaliteter; till exempel Tom Malmquists finfina samling ”Sudden Death” om testosteron och ångest i hockeyrinken.
Håller med. Det är så jävla dåligt så han borde skämmas. Jag menar vad ska man annars skämmas för? Brist på självkritik borde vara en av dödssynderna. Och självdistans en av de femitelva dygderna. Jag vill hellre se hans hårda sidor! 🙂
Inte meningen att örfila. Tycker själv också att Wilander är jävligt pinsam. Men samtidigt är det lite fascinerande. Vad var det som fick honom att ta det här steget? Varför inte nöja sig med att vara framgångsrik med tennisracket på en grus?
Och själv undrar jag ibland om inte många av oss skulle kunna utveckla helt fantastiska talanger, samt må väldigt bra, om vi inte var så förbenat självkritiska hela tiden.
Förresten: krya på dig! Hörde att du var förkyld!
Ja, ja, ja – go Anders go! Alltså, skulle vi ha någon kreativitet överhuvudtaget om vi lät självkritiken råda ohämmat? Nä just det. Förmodligen inte. Så Clara och Mikko, ni borde skämmas!
Jag skäms gärna. Till råga på allt.
Men kära, goa gubbar. Nog finns det väl ändå en gråzon mellan ohämmad och obefintlig självkritik?
Jag skäms också. Ofta alldeles för mycket, det erkänner jag gärna. Men vem är det som sjunger karaoke på Gröne Jägarn till allmänt åtlöje? Just det, jag. Och Mats Wilander.
Tack Anders! Det sved att missa Ediths kalas – för att inte tala om Vanna.
Bra att ni skäms. Eller? Vad skulle poängen med det vara egentligen? Sen undrar jag om skam och självkritik verkligen är samma sak. ”Självkritik” finns inte med i Wikipedia, så jag gissar att vårt moderna samhälle klarar sig utan det. ”Skam” finns med, men det går att träna bort så det är väl något onödigt. Som blindtarmen.
J, du är klok som alltid. Men ponera för ett ögonblick att någon skulle sabrera DIN kulturella favoritform. Tänk dig till exempel Malou von Sivers spelande blockflöjt i Berwaldhallen, falskt men med en fullkomligt seriös uppsyn, bara för att hon är känd från teve. Möjligen kan det bli elak humor – som i fallet med Droppen.
Visst skäms vi för mycket. Men för guds skull, operera inte bort min förmåga till självkritik! Jag behöver den.
Nu har jag ägnat lunchen till att fundera över det här och fick faktiskt en känsla av aha-upplevelse mitt i en tugga kokt lax med hollandaise. Jo såhär, ca 95% av ens intryck en vanlig dag (syn, hörsel, smak, lukt – you name it) består ju i princip av ”junk”. Allt från Idol2007 till spyan man nästan råkade kliva i på morgonen i tunnelbanan på väg till jobbet. Och om 95% av ens intryck är skräp så säger en av universums naturlagar att 95% av det som kommer ut också bör vara junk/skräp. Där har självkritiken alltså en viktig roll. Att sålla bort det värsta av ens inre kaos som spills ut. Eller snarar hade en viktig roll. För tidigare var vi begränsade till endast 15 minuter fame. Nu har de flesta åtminstone 8 MBit bandbredd och hela jordens befolkning som potentiella betraktare 24-7. Alltså behövs inte längre detta filter – självkritik – som kan betraktas som en onödig brandvägg som helt enkelt kan avinstalleras permanent.
Sen har vi skammen. Som ju faktiskt är en IRL-pryl. Ingen har ännu uppfunnit en smiley som uttrycker skam (vad jag vet iaf). Och skammen går enligt Wikipedia att tränas bort. Jag vet inte hur, men kanske genom att man övergår till att endast ha socialt umgänge virtuellt?
Jag skulle för övrigt älska att se Malou spela blockflöjt i Berwaldhallen med en fullkomligt seriös uppsyn! Vilken happening!
Jag tilltalas av bilden av von Sivers i Bergwaldhallen. Den är lite gullig och rörande. Inte alls som Wilanders sockerbitsonani. Fast jag kan inte säga vari skillnaden egentligen består.
OK, 95 % är junk. Och skammen kan tränas bort. Dvs de situationer och stimuli som skambelagts kan avbetingas. Det är skamligt att skämmas, därför finns det ingen smiley för skam. Kan du inte göra en, J? En röd gubbe?
Vårt narcissistiska samhälle påbjuder skamlöshet eftersom skam är ett tecken på svaghet. Svagheten har inte längre något hem i oss själva, den måste projiceras ut och bort. Kanske därför vi roas av att se andra göra bort sej i teve.
Självkritik är en mer intellektuell process tror jag. Den rymmer värderingar och ideal, saker man tror på. Som t ex att det finns bra och dålig litteratur. Vi får acceptera att ibland kliva i en spya, men vi vill liksom inte bada i dem.
, ,
(#U#)
~
Åh nej, min nya skam-smiley blev omformaterad när jag submittade! Vad taskigt. Tydligen går det inte att skämmas på den här bloggen.
Omformatterad eller ej, den ser intressant ut.
Intressant? Nej, världsomvälvande.
Den ska vara såhär om man känner sig lite pysslig och vill göra den själv:
mellanslag-komma-mellanslag-komma-ny rad-begynnelseparentes-staket-stort u-staket-slutparentes-ny rad-mellanslag-mellanslag-tilde
voalah!