Var god jäs i 30 min

Vid 08.25 väntades jag dyka förbi tandläkare Rodica idag. Vilket jag så gärna gjorde. Mest för att när jag går därifrån, helst i arla förmiddagsstund, så känns det precis som om jag faktiskt uträttat något. Varit nyttig. Börjat dagen med ett storverk a la Herkules Jonsson, om du minns. Men det måste vara ett helvete att vara tandläkare, slog det mig när jag skulle till att betala. All denna ont-i-magen som ryms i väntrummet hela dagarna. Alla dessa förvirrade stirrade vilda blickar som kliver in i ens rum dagarna i ända.

”Hej, hej, varsogådåsitt. Idag så ska vi…” inleds varje besök och just precis då slutar förvirrade blicken lyssna för att koncentrerat kränga av sig jackan på stolen bredvid dörren, hrmmharkla sig och sätta sig osäkert på galonkalla stolen. Brickan fram under hakan, och sen den lilla landstinghakklappen som skickar en rakt tillbaka till spädbarnsåldern, och ”nu så sänker jag stolen…”.

Det är inte direkt jordgubbar och champagne (sorry Johnny!) som man gapar upp stort för sedan. Men ändå. Jag gillar det lite i smyg. Just därför att det gör mig så där sjukt härligt helylligt duktig och småstolt vuxen. Eller så har jag böjelser jag inte vågar medge.

Nu jäser pizzadegen på bänken i HighValley. Jäs gärna 30 min till 1 timme har jag googlat fram.  Visst måste det vara en sjujäkla skillnad på 30 min och 1 timme, eller?! (Stek gärna biffen 1 till 10 minuter…) Har aldrig lyckats bli sådär alldeles nöjd med nån egenhändig pizzadeg. Vill lite för mycket gå rakt på den där med att singla och snurra tror jag. Att det blev pizza är M:s förtjänst som berättade oerhört underhållande om gårdagens bak med djup inhalering av en påse mjöl i värsta husmodersanda. I min egen vetenskapshysteri har jag beställt The Science of Cooking som kanske kan lösa upp det där med jästen.

Allt medan  (håll i dig nu!) Springsteens Born in the USA-platta hjälper mig sänka en till ett par Krusovice. Men den är omöjlig att skriva något vettigt om. Förutom att den bitvis som kliar under huden som ylleallergi samtidigt som den är finaste varma olivolja insmord. Det blir jag inte klok på.

Nu längtar jag efter något nytt. Läste om Lykke Li i hemska MetroellerCity och undrar lite om det borde lyssnas på men tvekar. Läskiga jämförelser med Björk som bara gör det svårare att förstå, ta in och tycka och tänka själv. Nästan dolt för mig själv föder jag tankar om en värld utan medier, alla medier, där det blir lite lättare att andas och vara. Lite mindre hysteriskt. Aningen mindre uppraktiansiktet godkänd eller inte och överallthelatiden tänk inte själv för det är redan klart. Eller så är det åren som just kommit på posten.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *