”Att vara eller inte vara”. Jag föredrar att vara.

Läser idag om H D (egentligen Hilda Doolittle), en kool modernistisk poet som till skillnad från de flesta av sina samtida kvinnliga författare inte använde sig av manlig pseudonym. I stället publicerade hon allt under de mystiska initialerna ’H D’ och vägrade ställa upp på fotografier.

Hon ville att hennes lyrik skulle läsas bortom kön och alla sociokulturella attribut som hör därtill. En äkta queerpionjär alltså, en sisådär sextio-sjuttio år innan Judith Butler och gänget på allvar påbörjade dekonstruktionen av könen.

Undrar om det över huvud taget skulle fungera idag? Kan man vara anonym på 2000-talet? Förmodligen inte. Annars funkar ju mina initialer C P rätt bra. Låter inte så litterärt kanske, men det väcker i alla fall associationer om den svages röst i samhället och dylikt. Kan ju vara användbart.

Nej nu ljög jag. Faktum är att ovanstående rader skrevs för sisådär ett år sedan. Men jag var ju tvungen att ha en ingång. Hur hittar man en ingång när man inte bloggat på ett halvår?

Rubriken, däremot, är hämtad ur en elevtext som jag tog emot via mejl idag. En väldigt kort och väldigt kaxig analys av Hamlets kända monolog, som jag bara var tvungen att citera.

Som ni säkert lagt märke till (mitt ego säger mig att det måste vara så) har jag försvunnit en smula ur det offentliga samtalet ett tag. Tillvaron som gymnasielärare? Den är både intensiv, oväntad, skräckinjagande, fördummande, utmattande och utvecklande. Allt på samma gång.

Man odlar femtio relationer per dag, cirkus. Därför intensivt. Oväntat därför att man plötsligt, efter en svensklektion en ovanligt grå torsdagsförmiddag, får kontakt med en intill döden trött sjuttonåring som plötsligt får för sig att man är värdig att lyssna till hans bekymmer. Skräckinjagande? När man har 33 skeptiska emon framför sig som simultant försöker bestämma sig för om man är en tråkig tant eller en ändå rätt lyssningsvärd fröken. De sekunderna kan vara otäcka. Första möten.

Fördummande för att jag ibland känner att jag varken har tid eller ork för mina egna tankar. Ljuva tid då man kunde sätta sig på ett fik och reflektera över en bok i tre timmar, bara för att man hade lust. Utmattande? När man efter en lektion känner att svetten rinner, faktiskt rinner nedför ryggen när man försökt att förklara begreppet ”tes” i närmare en halvtimme för en skeptisk klunga pubertaler.

Och så utvecklande. Idag var en sådan dag. Jag är (obetald, don’t ask) ledare för en jämställdhetsgrupp inom skolans kollegium. Idag såg jag plötsligt mig själv uppifrån; jag sitter runt ett bord med en sextioårig gammal fackligt engagerad rävlärare, en bikerkille med helskägg som arbetar på Fordonsprogrammet och en folkpartistisk, något streberaktig ekonomilärare och diskuterar jämställdhet och sexuella trakasserier ur ett kollegialt perspektiv. Huruvida vår arbetsplatskultur är öppen och tillåtande ur ett HBT-perspektiv. Vilka möten ändå, som jag aldrig skulle ha upplevt om jag inte valt den här vägen. Ever.

Nu är det fredag. Tack. Jacqueline Taieb sjunger ”tranquillement” och precis så vill man ha det. M rör i risottogrytan och jag har precis öppnat en flaska Allesverloren (allt må vara förlorat för Pär Nuder men här i High Valley spirar hoppet ännu). Min pappa ringde söderifrån för en stund sedan och berättade att han, sextio år gammal, har upptäckt skönlitteraturens underbara värld och bad mig att mejla honom en litteraturlista.

Jag tror bestämt att detta är en undrens tid. Tillbaka till fransmännen i Hamra , alltså. När ett nytt år börjar med att en fransman ställer sig upp i hjärtat av Orsa Finnmark, med handen på hjärtat för att sjunga la Marseillaise, då kan året inte bli annat än mirakelartat. God helg på er alla!