För nu sitter man här igen, lite lagom sjukt lycklig, för att det är ledigt, och att man helt ohämmat kan dricka vin, och kommatera fullständigt galet. Och Whitney Houston sjunger i datorn, om att hon vill parta järnet, och om hur hon nog vill bara dansa med någon, vem som helst. Och det är ju fördjävla härligt, på ett sätt som gör att till och med seratoninnivåerna gungar till och klättrar upp några steg.
Och jag läste Citys löp där de sa att Håkan hade sagt att den senaste skivan är en twistpåse. Och jag hoppas att ingen annan än jag såg det för då kan det gå osagt.
Men så är det påsk. Osynlighetens tid då solen plötsligt avslöjar att man har en kropp, medan man själv ifrågasätter att man har en själ. Allt på grund av detta ofrånkomligt genomstrålande ljus.
ch då stambyter det gubbar fulla trappuppgången. Den där jävla elektrikerns (med sina små slavar i moderiktiga frisyrer) ryar omkring i en hel vecka utan att ens försöka göra vad han ska i vår lägenhet. I ett stort ”vet inte” slaskar man omkring, vaknar i på mornarna förväntande ett gäng gubbar lutande sig över sängen. Men inte fan ringer dom på eller ens kliver in och väcker upp oss.
Och jag börjar bli mer och mer övertygad om att Dogge egentligen är helt sjukt duktigt och bara levande, och inte allt det som jag borde tycka om sellout och snuskkapitalistisk och äckligt. För var hamnar då alla jämförelser med mig själv.
Och var vore vi, om vi egentligen hävde ur oss allt det där inre, utöver internet. Eller är det bara en generationsfråga.
Och det blev fler frågor än berättelse här, men så må det vara. Och en god, om inte glad påsk. För det ska jag tammefan ha. I Bryssel av alla ställen.