Horses and boxers

Söndagskväll med hemlagad lasagne i sällskap av vår gode vän australiensaren Lindeman (nu när de riktiga har lämnat oss) efter en dag av vårstädning och fönsterputsande. Jag tror på fullt allvar att man rensar själen från skräp då man städar utvärtes. Åtminstone om man inte missbrukar städning som terapimetod. Men den risken känns inte särskilt överhängande i det här hushållet.

Det här hushållet invaderas för övrigt inom kort av skäggiga män i arbetskläder. Stambytet inleds nästa vecka. Efter uppsminkningen ska fastigheten ut till försäljning. Våra grannar hänger röda fanor ut genom fönstren. Själv hänger jag mest läpp. Jag håller av Högdalen alldeles precis som det är; alldeles perfekt sunkigt. Nåja, vi får se. Men tolka mer än gärna detta som en mindre subtil bön (läs: uppmaning) om att bjuda oss på middag oftare i veckorna de närmaste månaderna. Man riskerar att bli intagen på hospital prematurt annars. Jag har frågat grannarna som går igenom helvetet just nu. Potta när man blir kissnödig och borrar som får hjärnan att vibrera. Det kan fälla den bäste.
Men egentligen skulle det här inlägget handla om musik. Jag har tursamt nog hittat ett par allierade på jobbet som intresserar sig för sådan. Häromdagen hade en av dem den goda smaken att spela ett nytt band för mig som jag måste unna alla andra immediately, if not sooner: The National.  Bästa skivan heter Boxer. De får mig att tänka på Tindersticks, Joy Division, Bauhaus och Nick Cave på samma gång. Det bästa av fyra världar, således: bossanova, melankoli, åttiotalstrummor och pretentioner. Från New York. Vad mer kan man begära?

Jo, kanske lite skäggigt ylande. Vilket osökt får mig att tänka på det andra bandet jag upptäckte härom veckan.  De var här i torsdags men  biljetterna var slut. Och förmodligen gör de sig ändå bäst i en Ipod under en lång bussresa. Om The National är intellektuellt urbana så är Band of Horses agrart sentimentala. Sällan har jag hört något som låter så uppriktigt trängtande och desperat. Samtidigt som det är både drömlikt och filmiskt. Amerikanska södern-romantiskt sockersött och sönderslitande på samma gång. Cease to begin heter bästa skivan.

Nu doftar det från ugnen och jag tror att det är dags för söndagsmiddag. Sedan ett parti Sybarit och en omgång Morse om jag får som jag vill. Sov gott Sverige, och kom ihåg; ni duger. Puss.

Delta i diskussionen

2 kommentarer

  1. Underbart inspirerande min sköna! Jag bara måste köpa en ny podd snart. Den gamlas oförmåga att kommunicera sätter mig i otäck kontakt med medresenärerna på morgontuben. Vill ju också vara ett sådant där sladdbarn, som med händerna djupt i fickorna, tittar ut från en helt egen värld, skild från gråväder, lyckliga med sina vita sladdar hängandes från örona.

  2. Tack kärlek. Skönt att någon bryr sig om ny musik i alla fall!
    Ja, den där närkontakten på morgontuben känns nästan som ett mentalt övergrepp ibland. Alla som kräks ut sina senaste neuroser i mobiltelefonen…

    Sladdbarn – förenen eder.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *